Kaapstad 6-20 januari 2007

pk_ml_i_SAEgentligen var det så att Ana och Oskar skulle tillbringa vinterhalvåret i Kapstaden och det skulle ge oss en möjlighet till mindre komplicerad semesterlogistik. Ana erbjöds jobb i London och plötsligt stod vi där med all planering i egna händer…mitt i december.

Vad vi tar med oss hem

  • Det vackraste land vi hittills sett. Oändligt inbjudande.
  • Landet är stort, bra med ett basläger.
  • Hur mycket som helst inom räckhåll från Constantia och Kaapse Draai.
  • Hur klarar vi oss egentligen utan tjänstefolk? Hushållerskan Engela och trädgårdsmästaren Wiseman tex.
  • Tungt med välfärdskontrasterna.
  • Riskerna materialiseras inte, – vad bygger på rädsla från okunskap?
  • En djupt utvecklad bekantskap med ett par nya goda vänner i ett land långt borta.

6 januari – på väg

Lång väntan i Frankfurt
Lång väntan i Frankfurt

Avresa med SAS från Kastrup kl 10.50 (försenat 50 minuter) till Frankfurt, vidare kl 17.00 med SA till Kaapstad, framme 7 januari kl 06.00. Bra service och väldigt trevlig personal på SA.

PKing blir PKap.

7 januari – första dagen i Afrika

KaapseDraai
Kaapse Draai B&B, Constantia

Ankomst 06.00, lite folk på en bra flygplats. Mot Avis för att att fixa bil, 309 ZAR per dag inklusive allt utom bensin. Mot Constantia, turar lite i omgivningarna som man direkt blir uppslukad av. Checkar in ca 10 på Kaapse Draai (betyder ungefär: som tillhör Kap och är en vändpunkt, lite mer idiomatiskt ‘show off’) B&B på Glen Ave i Constantia (förbokat de tre första nätterna, 310 ZAR per person och natt), mycket vackert, familjärt och välkomnande. Annelie bjuder på välbehövligt gott kaffe. Installer oss och tar en skön dusch. Sedan äter vi en salladslunch ungefär vid 12 på Melissa’s på Constatia Village Mall, 38 ZAR för en god sallad som mättade och tom blev över. Åker sedan till Kirstenbosch National Botanical Garden som ligger vid foten av Taffelberget. Entrén på 27 ZAR ger oändligt med valuta. Får inte missas: enkla promenader till längre vandringar i kuperad terräng. Vägen tillbaka till B&B för att vila tar vi via Taffelbergets linbanebas, men åker inte upp idag. Vi rundar berget via Kapstaden, Camps Bay, och Hout Bay. Fikar på La Cuccina på Victoria Mall i Hout Bay, gott nog för en snabbfika: 50 ZAR för två kaffe, muffins och ett glas vin. Hemma vid 16 och tar en tur i Annelies exotiska trädgård. Fastigheterna i Constantias omgivningar är lyxiga och omgärdas av murar och skyddas av beväpnade vaktbolag – larmet hos någon av de närbelägna grannarna stör länge vilan. Kaapse Draai är speciellt välkomnande bla därför att det inte omgärdas av höga murar eller elektrifierade staket som alla andra lyxiga fastigheter i området.
Annelie hade bokat ett bord åt oss på Constantia Uitsig. Det var svårt att få ett bord och nu vet vi varför. Vi tror att det var den bästa och mest välsmakande måltid vi någonsin intagit, jo minsann. Allt var bara perfekt: utsikt mot bergen, vingårdsmiljön, bemötandet, kvaliteten på vinet och maten. Missa inte detta! En händelserik dag ett, dags för nattfösaren…

8 januari – östkusten, vilken natur

PKap allra längst ut på Kap Horn
PKap allra längst ut på Kap Horn

Käkar en nyttig frukost klockan 09.00 i Annelies salong – lysande. Vi rundar av med ett längre samtal med Johan kring närbelägna vingårdar och lite vinhistoria. Han ger sedan en del tips in för dagens planerade tur mot Kap Horn och explorerande av Tablel Mountain National Park. Vi drar iväg ca 11 mot Hout Bay och vidare söderut på Chapmans Peak Drive (avgiftsbelagd) som inte släpper dig ur sitt helt fängslande grepp – den ena undersköna vyn avlöser den andra. Vi följer kusten ner till Scarborough i Misty Bay. Den grova och ångande sjön förklarar namnet. På det relativt oansenliga men familjära Camel Rock fick vi vänta på vår seafood platter och ölen från Namibia till lunch. Lite avslagna fortsätter vi vidare tvärs över halvön mot huvudentrén mot Kap Horn. Vädret är fantastiskt och förväntan stor – ingen chans att man kan bli besviken. Några babianer lunkar ostört på vägen, synbarligen alltför väl förtrogna med turister. Vi börjar med att intaga Godahoppsudden, en måttlig klättring som ger underskön vy över ett dramatiskt hav. Tillbaka en bit för en längre tur ut på Kap Horn – vi klipper nästan alla lederna och får ett bra motionspass. Det är endast ett fåtal bilar kvar på p-platsen när vi saliga börjar återfärden. Det är svårt att slita sig så vi gör ett par avstickare ner till Black Rocks mm – här går det fint att bada. Vi lämnar parken och kör norrut längs östkusten som inte alls är lika inbjudande som västra sidan. Vi stannar till vid The Boulders där en hyfsat stor koloni av African penguins har etablerat sig. Intressant men alltför mycket av djurpark för att kännas så där Afrika som man vill ha det (men ett bra natur- och djurvårdsprojekt). En titt på klockan visar halv åtta vilket förklarar varför magen ropar. Johan talade om en restaurang i Kalkbaai direkt på vattnet som vi söker. Vi hamnar nog inte på rätt ställe men The Brass Bell verkar inte alls dumt. En enkel miljö som ger lite av pubkänsla. Maten smakar extra bra när vågorna nästan slår direkt mot husväggen. Jag tror detta kan vara ett bra badställe, välcirkulerad naturlig tidvattenshavsbassäng, eller kanske direkt i havet. Nu är det inte mycket äventyrslust kvar, dags att ta sig hem i mörkret för att ladda inför vad-det-nu-blir imorgon.

9 januari – lite längre öster ut

PKap förtrollad av märklig kalkstensformation
PKap förtrollad av märklig kalkstensformation

Vi får sällskap av Graham och Debbie till frukost; Debbie brukar alltid bo på Kaapse Draai när hon kommer någonstans österifrån till Kapstaden i affärer. Johan låter sig även denna morgon vällvilligt in i ett samtal kring vingårdar, malaria och DDT. Vi får några bra tips och bestämmer oss lite slumpmässigt för en tur vidare österut från där vi slutade igår. Vi kör ner till Muizenberg och vidare längs kusten. Vi slås igen av landskapets skönhet och den långa kusträckans vida ständer. Kontrasten känns tung när vi passerar ett större område plåtskjul (squatter camp). Vi kör vidare genom Strand, primärt befolkat av svarta, mot Gordon’s Bay och lite av en slump kör vi av mot Pringle Bay. Den lilla byn bjuder inte direkt in men plötsligt blir vi nyfikna. Det ena efter det andra dyker upp som ur intet. Vi parkerar och knallar runt och uppslukas av den riktigt genuina karaktären som vi hittills inte mött någon annanstans. Det blir lunchdags och vi hittar Farmhouse Kitchen som framkallar lugn och ro och vi faller lätt för Guavakakan. Vi kör sedan vidare genom Pringle och kommer via mindre grusvägar fram till Cap Hangklip. Turism känns som ett främmande ord och vi bär med oss en djupt förankrad upplevelse när vi lämnar denna magiska plats. Kalkstenslandskapet är inte likt något vi tidigare sett, naturen är karg och samtidigt frodig, havet är dramatiskt men oändligt inbjudande. Med en känsla av lugn och frid vänder vi tillbaka och letar oss på vägen ner till stranden i Pringle. Det är högsäsong men bara enstaka på stranden. Ett bad är bara ett måste. Kallt, ånej, inte alls, som Falsterbo en god sommar. Kristallklart vatten och sköna vågor med fjällnatur runt om; det bästa bad på sandstrand jag någonsin haft. Med förstärkt vällust far vi vidare mot Betty’s Bay och gör en avstickare ned till Stony Point som också har en population Afrikanska pingviner. Här känns det mer naturnära och mindre parklikt att observera fåglarna. Dags att vända hem. Vi passerar Kleinmond (här visare det sig senare att Johan & Annelie har sitt sommarhus) och fortsätter en liten bit till innan vi vänder upp mot motorvägen tillbaka mot Kapstaden. Vart vi än åker är landskapet otroligt vackert och det känns svårt att hitta en jämförelse. Kontrasten kommer på oss igen: den ena squatter campen efter det andra dyker upp på de allra sämsta platserna längs farleden in mot stan. Barn och ungdomar har den breda motorvägsgrenen som lekplats och fotbollsplan – de kanske bättre uppskattar värdena i livet, men hur kan ett rikt samhälle acceptera dessa extrema kontraster och att försätta människor i sådan misär? Johan säger att de flesta kommer norrifrån utanför Sydafrika för att söka jobb, men… Vi kommer hem hyfsat tidigt och gör det enkelt för oss, stannar till för att undersöka en ny del av köpcentrat i Constantia, Constantia Old Village. Wasabis sushimiddag med ett gott vin från Elgin känns gott och inte alls tungt för plånboken. Här finns faktiskt flera riktigt bra restauranger som ser inbjudande ut. Förresten, vi har bestämt oss för att stanna hos Annelie och Johan ett antal dagar till.

10 januari – dags att tura i vindistriktet kring Stellenbosch

PKap smakar av Boschendals delikatersser
PKap smakar av Boschendals delikatersser

Efter frukost bokar vi efter moget övervägande en tur till Robben Island. Den enda lediga turen är på lördag eftermiddag och talar tydligt om att det är ett eftersökt. Annelie hjälper oss boka och lustigt nog hade hon svårt att förstå den engelska dialekten i andra änden. När detta väl är gjort tar vi av via nordligare N1 till Stellenbosch. Här gör vi ett stopp för att plocka upp broschyrer och annat gott på turistbyrån. Som alltid, var man än kommer, känns det inbjudande och välordnat. Lätt går vi över grannens tröskel till Toast Coffee Shop och fikar i ståndsmässig men enkel miljö. Igen berikade med fridsamt lugn och bra info trasslar vi oss vidare i riktning mot Franschhoek. Ca halvvägs stannar vi till på Boschendal för vinprovning (15 ZAR per person och fem valfria viner) under en enorm 300-årig ek som breder ut sitt extremt vida paraply. Allt smakar extra bra här vid foten av vidunderliga berg i 35-gradig skön värme (med regn och 9 grader hemma i Skåne). Eftersom det är lunchdags faller vi för deras välfyllda picknickkorg på Le Piquenique (110 ZAR per person + dricka, drygt hundringen för ett jättefint vin, synd att man måste köra bil). Mätta och ännu mer avslappnade tar vi oss sista biten till Franschhoek. Graham hade höjt byn till skyarna, men det blev ett relativt kort besök i en alltför turiststukad liten söt by – vad har den gode britten egentligen för referensramar: bara turistsökande butiker och schyssta restauranger? Den här gamla franska utposten ligger sagolikt vackert och det kanske ändå är gott nog, värt att köra genom. Vår återresa går söderut över bergen ner mot N2 och tillbaka till Constantia. Vi bestämmer oss för en middag på Annelies patio och inhandlade en sallad på Woolworths. Johan motionerar sina två hundar i deras vackra trädgård med golfklubban i ena handen och ett glas rödvin i den andra – tungt jobb – men faller mer och mer in i ett samtal med oss kring Afrika och dess historia. Deras yngsta dotter kommer på middag och vi drar oss tillbaka till vårt nya rum (vi har bestämt oss för att stanna ytterligare ett antal dagar och fick ett nytt bättre? rum). Vi avslutar kvällen på vår nya balkong med utsikt över bergen, dvs Taffelberget, genom palmer inramade av en välvuxen ek till höger och blommande buoganvilla till vänster. Hur bra kan det egentligen bli?

11 januari – mot Agulhas, yttersta utposten mot söder

PKap på södra halvklotets längsta strand
PKap på södra halvklotets längsta strand

När vi kommit till liv denna morgon hör vi en saxofon. Det låter inte så illa genom golv och väggar och visar sig senare vara Johan som putsar på läxan till sin lektion under förmiddagen. Dagens utflykt är förutbestämd till L’Agulhas och den allra sydligaste spetsen av Afrika, Cape Agulhas. Vägen dit är bra, tar ca 2.5 timmar; fyller förresten tanken för första gången i Kapstaden till halva priset mot hemma 5.74 ZAR/L. Rak snabb väg genom ett fantastiskt och böljande odlingslandskap med enorma vidder. Nu var vetet skördat och det var mestadels torrt, men ändå storslaget. Vi stannar till i Napier för en snabb fika med scones och muffins. En liten by som inte alls känns stukad av turism. Pascal’s Bistro ser inte mycket ut från gatan men blottar en enkel lyx bakom fasaden – Daniele Pascal är en tätt knuten partner till bistron. Vägen efter Bredasdorp är i stort sett spikrak i knappt fyra mil, men bjuder på ett enormt slättlandskap som får Väsgötaslätta att framstå som en sandlåda. Guideboken säger att det inte är så speciellt att besöka Agulhas – de måste varit någon annanstans. Vi borde haft mer tid att slukas upp av det enorma slättmarksområdet med Sydafrikas största naturliga sötvattensjö och åar/floder som nås via vandringsleder genom fågel- och djurrika områden. Om området verkligen kröns av sydspetsen – vad vet vi… Självklart måste vi bada så långt söderut det går. Lite klättrande bland klipporna leder fram till kanten där två oceaner möts. Vattnet skummar och det känns nästan som ett bubbelbad. Turbulensen suger tag i kroppen och det är nog bäst att balansera äventyret. Indiska oceanens och Atlantens vatten möts här och den sydgående Agulhasströmmen trycker undan det kallare Benguelavattnet – det är riktigt varmt och inte alls så kallt som ryktet varslat. Vi åker en liten bit till och ser resultatet av ett mäktigt hav. Här ligger resterna av Meisho Maru 38:as förlisning 1982. Havet är mäktigt, Östersjön och Nordsjön framstår som brusiga pooler jämfört med denna våglängd och -höjd – det stora antalet vrak längs kusten förstärker respekten. Nu vänder vi och åker till stranden i L’Agualhas för ett bad till i lite stillsammare vatten. Strand föresten, detta är södra halvklotets längsta strand. Vattnet är varmt och behagligt, men badet hamnar inte alls i samma liga som det i Pringle Bay. Solen steker och tar som bäst sent på eftermiddagen. Vi packar ihop för hemfärd. Dags för en kisspaus – det ger utrymme för att låta blicken svepa lite extra över landskapet och vi upptäcker ett antal babianer, lite mörkare och större än de vi så nära Cape Point. Vi ser också mängder med får och enstaka antiloper, några zebror betar också på ett inhägnat område nära Stanford. Av någon anledning dras vi till Napier igen för middag på vägen hem.The Suntouched Inn bjuder på utsökt pizza och hyfsad pasta. Det bästa blir samtalet med värden Craigan Millar och hans entusiastiska beskrivning av vad Agulhasparken med omgivningar kan bjuda på. Han tipsar dessutom om en alternativ väg via Stanford och Hermanus. Vi blir inte besvikna. Ett nytt landskap öppnar sig med en grönskande dalgång som vi säkert kommer att minns länge. Vi rullar upp på gruset igen vid halv nio och det smakar extra bra att njuta av dagen med gårdagens vinkap.

12 januari – lurade, eller…

PKaps nya vänner på Aquilas överprissatta reservat
PKaps nya vänner på Aquilas överprissatta reservat

Vi kommer in i ett längre samtal med Johan och Annelie efter frukost och börjar nu få en bättre bild av ett Sydafrikanskt förhållningssätt. Dagen fortsätter via Worcester och vidare på N1 tillAquila Private Game Reserve strax innan Touwsrivier – resan tar ca 2 timmar. Som vanligt är det osannolikt vackert mest hela vägen och resan känns inte lång. Så här i efterhand kanske vi tycker att vi inte riktigt fick valuta för de sura 880 ZAR per person vi betalade. Vi åker dit på vinst och förlust – visserligen med en zoo-varning i bagaget – och när vi väl står där efter en lång resa plockar vi segt fram pengarna. En liten tröst är kanske den rikliga och saftiga lunchbuffé som ingår i priset, som vi nästan får kasta i oss eftersom vi kommer kort innan eftermiddagsturen. En större tröst är att viltspaningen ändå är rätt OK. Naturen är busklik och inte direkt anpassad för giraffen, men ändå. Det mesta är tillrättalagt i rätt vacker natur och helhetsintrycket är ett (stort) snäpp bättre än ett zoo. Vi är nog ändå hyfsat nöjda, men skriver ändå ett brev till parkansvarig vid hemkomsten. Safarin tar nästan 3 timmar inklusive frukt- och drickapaus. Vi åker direkt hem med ett snabbt stopp i Worcester, på McDonalds, för att plocka upp en kaffe och glass. Snabbt vidare genom passet via tunneln och strax efter betalstationen på andra sidan hade kaffet svalnat tillräckligt och känns behövligt bra under bensträckaren. Vi kommer hem ca 19 och kör direkt till affärscentrat ”hemmavid” för att köpa calamari, bönsallad, mortotsallad och en pava utsökt rött till vrakpris på Pick’n Pay. Vi har nu börjat göra rätt för oss och betalar 5000 ZAR för den gångna veckan och beslutar  samtidigt att ännu en gång förlänga vistelsen hos Annelie och Johan ytterligare några dagar – stannar sannolikt tiden ut. Vi avrundar sedan dagen och kvällen på uteplatsen och hamnar återigen i ett långt samtal med Johan och Annelie. Vi diskuterar havsströmmarna kring Agulhas och vad som egentligen orsakar våra klimatförändringar, en del löser vi men inte allt. Annelie bleknar när hon får höra att PK inte har någon hemhjälp. Det mörknar och samtalet glider in på stjärnhimlen – första gången vi har tillfälle att fördjupa oss i södra halvklotets himlavalv så det tar sin tid trots Johans rätt goda kunskaper. Vi går till sängs utan svar på ett par fundamentala frågor.

13 januari – Robben Island, en resa i nutidshistoria

PKap på väg mot Robben Island
PKap på väg mot Robben Island

Vi klarar ut våra återstående amatörastronomiska frågor från gårdagen med Johan under dagens frukost. Med lite sofistikerat stjärnhimmelsmaterial som han grävt fram under tidig morgon rätar vi ut en del frågetecken och resten löser vi via kommande observationer.
Vi åker ner till Waterfront och löser ut våra förbokade biljetter till Robben Island idag klockan 15, 150 ZAR per person. Sedan börjar via strosa runt detta enorma turistkomplex som tidigare var en nedgången del av staden. Det händer otroligt mycket här och butikerna är mer än överflödiga till antal och till innehåll. PK och jag delar inte uppfattning men för mig är det ren överlevnadsträning. Vi tar en salladslunch och är nu väl förberedda för båtresan till Robben Island som tar ca 35 minuter. Det står bussar och väntar och varje buss har en guide ombord. Vår guide är en ung entusiasmerande patriot som ger oss en bra repetition i historien kring apartheid. Vi byter guide när vi kommer fram till fängelset för de samhällsomstörtande svarta sabotörerna. En före detta intern berättar med inlevelse om vad som ömsom tycks ha varit ett helvete och där vissa stunder nästan varit drägliga. Nelson Mandela kom stark och mäktigt från Robben Island.
Det rullar riktigt bra på de extremt långa vågorna på hemvägen. Någon i gruppen frågar kaptenen om han betraktade sjön som grov eller som normal. Han svarar enkelt att grov var den inte och långt från normal. Så håll i hatten om det går sjö när du är där.
Vi rundar av med middag i folkvimlet på Waterfront. Som sagt det händer mycket här och man kan avnjuta afrikansk musik och jazz på flera håll under hela sommaren.

14 januari – slapp söndag på bla Muizenbergs strand

PKap surfar på Muizenbergs långa mjuka sköna sandstrand
PKap surfar på Muizenbergs långa mjuka sköna sandstrand

Idag har vi ett längre seminarium kring rädsla för kriminalitet (Kaapse Draai omgärdas som sagt inte av mur eller elektrifierat stängsel), våld, dödsstraff, om korruption, mm. Det är en riktigt skön och slapp söndagsmorgon. Det känns inte alls som vi behöver ila från frukostbordet till en nytt äventyr. Så, meningsutbytena med Annelie och Johan fortsätter en lång stund och vi sniffar nu ännu djupare in i den sydafrikanska mentaliteten. Naturligtvis skiner solen återigen behagligt och kallar på bleka skåningar. Weisman, trädgårdsmästaren som kommer alla söndagar, håller som bäst på med sin grannlaga uppgift att hålla trädgården i skick. Medan han vattnar och sprutar vad-det-nu-är berättar han bekymrat att de tre senaste somrarna har varit extremt torra och undrar vad som egentligen hänt.
Vi bestämmer oss för att åka upp till affärscentrat för att köpa middag i form av färdiglagade sallader mm, hur utsökt som helst. Så kom chocken: vinavdelningen är stängd på söndagar! Omskakade av denna ohälsosamma restriktion åker vi hem med våra varor och beklagar oss för värdparet som genast inser katastrofläget och snabbt hämtar en Swartland Winery merlot. Så är den dagen räddad och vi kan avslappnade åka den korta turen till den vida och långa stranden i Muizenberg för promenad och bad. Det är alltså söndag och sista dagen på skolornas sommarlov. Det är mycket folk i rörelse på stranden men fortfarande glest: badare, flanerare, surfare, draksurfare, fiskare om vart annat men på omättliga ytor. Myrstackarna på Skanör-Falsterbos stränder känns helt overkliga i detta perspektivet. Vi stoppar i oss en lysande lunch innan badet på Balmoral on the Beach och nappar på deras erbjudande att pröva var sitt glas utsökt organiskt odlat Lazanou Chenin Blanc (16 ZAR per glas).
Middagen sitter fint efter badet. Annelie har sin bror på besök och det dröjer inte länge förrän vi sitter samlade och diskuterar vin förståss. Speciellt Johan har ett utvecklat vinintresse, men Ben har också prövat sig fram till att man får mycket bra vin till ett lågt pris, mer än ca 15 ZAR per flaska behöver man inte betala för ett vin med bra kvalitet, sen är det inte nödvändigt att det kommer från de stora omtalade vinhusen som marknadsfört sig väl. Utan att egentligen kunna något om vin så har de tveklöst bevisat för oss att de har rätt. Vi stirrar återigen in i stjärnhimlen denna kväll efter en filosofisk utflykt kring det mod som drev Chris Bernard till den första hjärttransplantationen.
Ben är en pensionerad motorjournalist och har en bra bild av Sverige; gravlax är hans favorit. Egentligen börjar vårt samtal med att vi frågar Ben som bor i Langebaan lite om västkusten norr om Kapstaden för att få tips inför nästa dag.

15 januari – Paternoster, norrut längs västkusten

WestCoastPark
PKap kollar in vadare från ett fågelobservationsplats i West Cast Park strax innan Langebaan

PKap är nu en riktig kalamarifantast (revolution 1) och dessutom är idag dagen då bubbelvatten fick ersätta ”still” (revolution 2).
Efter gårdagens planering under inflytande av bla Tassenberg har vi syntetiserat fram en bra plan för dagen. Johan och Ben har inte varit helt överens om vad som bör ses och upplevas. Bra, då kör någonstans mitt emellan.
Återigen upplever vi en ny landskapskaraktär och slås av den oändliga skönheten. Västkusten norr om Kapstaden är välexploaterad sägs det. Säkert är det så närmast staden, men snart kommer vi ut på oändliga och torra vidder som känns riktigt öde. Här och var längs Atlantkusten finns mindre resorts. Vi passerar avfarten till Yzerfontein och kör in i West Coast National Park (20 ZAR per person). Buskvegetationen (fynbos) är låg och grön och det blommar vackert här och var – undrar hur storslaget det är under blomningssäsongen? Snart når vi lagunen med sin mycket originella turkos färg. Ett stort naturområde bjuder på en rik fauna. Vi ser några olika ”boks”, struts, mungo, men inte allt vill se som tex ett antal vackra ormarter som skall vara speciellt aktiva just nu. Området är fågelrikt och vi ångrar att tuben inte är med så vi kan närmare skåda alla vadare som förbereder sig för tusenmilaflykten mot norr. Men å andra sidan har vi rovisar inpå öronen mest hela tiden. Vi kollar av ett par ställen i vid lagunen och på atlantsidan, men lagunen lockar faktiskt inte till bad. Vi kör tillbaka och vidare upp mot Langebaan. Geelbek ligger på vägen och kan nog vara en bra utgångspunkt för längre och kortare fotvandringar. Vi stannar till vid en fågelobservationsplats precis innan vi lämnar parken och fängslas av skönheten, fågelrikedomen och att vara i stort sett helt ensamma. Det är sällan som det är fler på samma plats än vi – sug på den. Vi följer Saldanhabukten och kommer strax till vägs ände Paternoster, ett rätt så obearbetat fiskeläge – än så länge. Byn är liten och har en intressant karaktär, kanske inte för längre vistelse men vi fick ett oförglömligt ögonblick. Med lite möda letade vi rätt på Voorstrandt restaurant, en grönmålad gammal fiskarhydda i korrugerad plåt. Ser inte mycket ut för världen men döljer en pärla; lysande mat direkt på stranden. Efter den sena lunchen tar vi oss ner på den breda, långa, vackra och ensliga stranden – endast fyra små grabbar leker och badar. Ett par välvuxna pojkar dyker upp när vi som bäst rundar av vårt bad. En skotsk kirurg och en irländare (han också doktor tror vi) som bor halva året på Irland och andra halvan, gissa vilken, i Paternoster. Vi utbyter flera skämt om varandra och har en härlig och värdebringande konversation kring lite av varje innan de känner sig nödgade att ansluta till sina damer som flitigt ”gossipar” över Coca Cola uppe på restaurangen.
Vi påbörjar vår återfärd via vägar en bit in i landet. Det är som vanligt många svarta som gående rör sig längs vägarna på väg hem från sina arbeten – känns osmakligt lyxigt att enkelt glida fram i hyrbil. Vid ett vägarbete trotsar vi alla tidigare råd och varningar och plockar upp en ung pojke som säger att han är 16. Han säger att han inte har råd att gå i skola utan måste jobba. Vi skjutsar honom hem till byn där han bor någonstans, gissningsvis i ett ruckel, och återvänder en bit för att vika av ned mot Kapstaden. Det har inte regnat sedan vi kom men nu ser vi mörka moln mellan bergen och några droppar tycks ha fallit. När vi kommer hem och har gjort kvällens middagsinköp på Constantia Village, tar vi ett djupt andetag och förevigar behaget av 20°C kl 20.54, i januari.

16 januari – inga speciella planer

PKap faller i trans över utsikten från Groot Constantia
PKap faller i trans över utsikten från Groot Constantia

Annelie och Johan är  på väg ut på sin dagliga tur med hundarna Jessie och Bertha. Vi hänger på genom ett härligt parkområde precis utanför tomten och på slutningen av Taffelberget. Johan går inspirerat genom alla detaljer inför morgondagens långa fotvandring upp på berget.
PK väljer sedan att hänga på Annelie på en tur till ett bättre köpcentrum. Annelie skall fixa något inför deras yngsta dotters bröllop i mars. Det är inte mycket PK hann med under den timma hon fick på sig – de delar en macka och åker hem.
Under tiden lånar jag Johans mountainbike för en tur i området. Efter lite justering av sadelhöjd med mera tar han sina golfklubbor och kör iväg. Jag tar en tur genom bostadsområdet på vägarna och skogsstigarna upp på berget och smårekar vägen mot Taffelbergets topp. På vägen hem stannar jag till vid Greens ”vätskekontroll” för ett glas Chenin Blanc och en flaska vatten.
Både PK och jag är tillbaka ganska tidigt. PK har inte fått en tillräcklig shoppingdos så vi beger oss ut på et nytt äventyr till Constantia Village och vänder ut-och-in på varje butik. Vi stannar till på Groot Constantias fantastiska vingård och gör ett ingående studiebesök. Gården ingår som en del i regionens museer och visar hur ståndsmässigt folk levde förr – man får ganska snart och tydligt klart för sig hur välbeställt folk levt och hur mycket billig arbetskraft det krävts för hålla verksamheten igång. Hur som helst, vackert är det med fantastisk utsikt. Dessutom drivs ett par bra restauranger i byggnaderna som vi inte ännu testat.
Vi köper en god blandning plockmat med hem och avnjuter en härlig middag på verandan på Kaapse Draai – det är faktiskt väl så bra som ett lyxigt restaurangbesök.
Efter middagen gör vi de sista förberedelserna inför morgondagens Taffelbergstur tillsammans med Johan som efter invitation bestämt sig för att följa med, dels som guide, dels som vän. Vi säkrar förutsättningen för en given framgång med en okritiserbar Tassenberguppladdning.

17 januari – en heldag på Taffelberget, fullt mätbar med en Skåneruntetapp

PKap på toppen av Taffelberget vid McLears Beacon
PKap på toppen av Taffelberget vid McLears Beacon

Detta blir en tur in i himmelriket. Taffelberget är en nyckfull rackare. Vädret kan växla rätt snabbt och många dagar är bergets topp höljd i dimma eller moln. Molnen rinner ibland över bergets topp och upplöses på ett rent förtrollande sätt som vi aldrig upplevt tidigare i någon bergsmiljö. Idag känner berget på sig att goda människor är på väg. Johan, PK och jag utvecklar genom strapatsen en bekantskap som för evigt knutit oss samman – berget utövar sin magiska kraft och ger oss ett minne för livet.
Det är lite disigt tidigt på morgonen men blir ganska snart en blå himmel som varar hela dagen. Vi börjar turen vid Constantia Nek ca klockan halv nio och vandrar via Jeep Track mot de övre vattenmagasinen på ca 760 m. Johan som kan sin historia och geografi undervisar oss kontinuerligt om bergets hemligheter. Bla pågår ett omfattande restaureringsprojekt där inplanterad vegetation av bla magnifik tall ersätts med endogen buskvegetation (fynbos). Vägen upp till dammarna är bra och trots att det är en lång krävande stigning känns det ändå lätt. Vid flera tillfällen stöter vi ihop med ett par insektssamlare från Stellenboschuniverstitet och Johan blev extra upprymd eftersom de kom från där han en gång var student.
Naturen, vädret och alla övriga omständigheter gör varje stund till en njutning. Klockan är väl strax efter elva när vi stannar till vid den nedre dammen för frukost/lunch. Annelie har plikttroget fixat rejäla mackor, bananer, vindruvor och fruktdryck. Vi får sällskap av rikligt med myror som kommer från ingenstans, men som heller inte intresserar sig för annat än våra bananer. Märkningen av lederna är inte tillräcklig eller självklar, men vi är snart på väg igen och kommer mot slutet av Jeep Track vid övre dammarna. Här ligger lustigt nog ett öppet obemannat museum med en del kul grejor som verkar få vara helt ifred, sannolikt beroende på att endast entusiaster söker sig hit. Det surrar betänkligt från en stor aktiv jordbisvärm som vi försöker runda för att komma på en vandringsled mot toppen. Vi har nu lämnat det lättgångna och klättrar på en ofta brant och utmanande led. Johan är höjdrädd och utmanas allt som oftast, men tycks gripen av äventyret och övervinner det mesta, men inte allt. Plötsligt ser Johan det han sökt med blicken länge, Disa, Godahoppsuddens nationalblomma. Orkidén är mäktigt stor och vackert röd. Vi suger länge i oss prakten och adderar en kort paus vid en klippa där fullständigt rent och svalkande vatten droppar över kanten. Med släkt törst och fyllda flaskor drar vi vidare. Många mäktiga vyer absorberar oss och det är svårt att slita sig. Klockan är närmare två när vi närmar oss McLear’s Beacon som ligger på 1087 m och belönar oss med varsin banan och källvatten. Här händer något: upplevelsen av det vi ser och känner börjar sakta grumlas av mötet med några få andra, vi har ju varit totalt ensamma mest hela vägen och stundtals känt oss som pionjärer. Människorna vi vi möter kommer från linbanestationen ca två timmar bort. Det är dit vi ska. Vi går västerut och kommer till en passage på branten. Det går inte att misstolka Johan, den här vägen är inget alternativ. Vi irrar lite innan vi hittar rätt led på öster mer lättgångna sidan. Leden blir efterhand alltmer en turistled och vi möter till och med folk i badskor. Vi är nu nära linbanan och bestämmer oss för att ta den ned. Den alternativa vandringen nedför berget är mycket brant och definitivt mycket krävande just nedför (jag testade ett par hundra meter). Vi kliver in i kabinen klockan fyra efter sju och en halv timmas oförglömlig upplevelse. Där nere möter oss Annelie och vi återvänder till Glen Avenue.
Vi är härligt trötta och beställer hem pizza som förståss sköljs ned med alltmer välsmakande vin. Vi summerar dagen tillsammans med Johan och Annelie; Johan är nästan mer upprymd än vi, jag tror det var nästan tjugo år sedan han gjorde en lika krävande vandring på berget (han är visst 68 eller 69).
Det blir inte lika sent i säng idag.

18 januari – Kapstaden

PKap i Kaapstad längs Kloof och Long St
PKap i Kaapstad längs Kloof och Long St

Vi har inte spenderat mycket tid på stan. Det beror definitivt på att vi slukats upp av allt oemotståndligt som fallit på plats som naturliga prioriteringar. Men nu var det dags. Vi får som vanligt en samling enkla råd vid frukosten av Johan och Annelie som alltmer framstår som vänner och inte som B&B-värdar.
Dagens mål är Kloof St som söderut övergår i Long St i City Bowl. Det är en ganska intressant vandring där den europeiska och något eleganta karaktären gradvis övergår i mer folklig, mångfasetterad och afrikansk form.
Vi börjar med en lunch i ett område som uppenbart har fri trådlös anslutning, ganska många som chattar och surfar; datorn är inte med annars hade det varit ett ypperligt tillfälle att ladda upp dagboken nu.
PK lockar mig ofelbart in i den ena butiken efter den andra. Lustigt nog är det inte enbart plågsamt att göra stan. Vi hittar en del kul och också fina prylar som kommer att bli välmenande gåvor till våra ungdomar där hemma. Det finns mängder av prisvärda fina saker, men det som vi fastnar mest för visar en svårhanterlig prislapp. Ryggsäckarna fylls allt eftersom, bland annat med en del från The Pan African Market som ger intryck lite av en krämarmarknad. Här ingen är påstridig och det känns bara lugnt och skönt att botanisera bland mångfalden, jämfört med de olidliga flugorna i Peking. Afrika har stil.
Timmarna går, vi kommer en bra bit men det är mycket kvar. I tisdags frågade Annelie och Johan oss om vi ville äta middag tillsammans med dem idag. Självklart. Det börjar dra ihop sig och vi tar oss tillbaka mot bilen. Vi ser nu gatorna i ett helt annat perspektiv, bla ser vi en franskinspirerad byggnad i gult och blått. Smaklöst? Visst, men jäkligt coolt.
Efter en kort vila stiger vi så över tröskeln till deras smakfulla vardagsrum. Johan har plockat fram ett par mycket speciella viner. Han har goda kontakter bland vinproducenter och hans gömmor håller en del som är i det närmaste okänt för annat än ett fåtal. Ett vin ligger honom speciellt varmt om hjärtat [Jack]. Vinet produceras i liten skala av en hans fyra döttrars man som är bonde och har namngivits efter deras äldsta son. Det är konstigt, men vinet smakar så mycket bättre här nere. Visst är det så att det verkligen är gott, men jag tror också att alla välgörande omständigheter gör det omöjligt att inte känna allt extra i ett rus i det undermedvetna. Middagen inleds med något vi är ovana vid men som vi känner igen från de perioder vi bodde i USA, saying grace. Det känns rätt bra ändå när Johan förklarar att det mest är ett utryck för att ge ord för den ödmjukhet man bör visa för det som kanske inte alltid man förtjänat. Well, tyck vad du vill. Vi kontrar med vårt jordnära svenska skål, det funkar också.
Vårt intensiva samtal under middagen är inget annat än en manifestering av den vänskap vi byggt upp under snart två veckor och vi dyker allt djupare in respektive själar – hur bra kan det egentligen bli? Lär känna dem själv…
Kvällen blir ovanligt sen och det är svårt att bryta upp. Alla fyra vet vad som gäller och vi hanterar det som erfarna vuxna. När PK är på väg att krama om Johan reagerar Bertha i sin roll som Johans beskyddare – blåmärket och blodvitet efter hennes hugg i PKs underarm accepteras under dessa mycket speciella omständigheter och vi kan somna in i ett rus av vällust.

19 januari – tillbaka till City Bowl och sedan final

PKap kollar in vadare i Saldanha lagoon från bird hide på West Coast Park
PKap kollar in vadare i Saldanha lagoon från bird hide på West Coast Park

Johan och Annelie hade tidigare talat väl för akvariet nere vid Waterfront. Till en början kändes det inte som vi var så där ivriga på att gå och studera instängda varelser när så mycket finns att ta till sig i det fria runt omkring.
Vi har som vanligt en familjär frukostsittning med Annelie medan Johan är på sin fredagsyoga i Muizenberg. Annelie sitter på bordet och vevar i buttermilk rusks-degen (karringmelkbeskuit). Hon har föresatt sig att baka något lokalt präglat till vår tidiga frukost imorgon, dagen för avresa – ett betyg på att vi skött oss, men framför allt på en väl utvecklad vänskap.
Annelie som kan sin shopping tycker givetvis att en sista tur ned till stan kommer att ge livet mervärde. Vi åker till Waterfront och parkerar lätt och smidigt, 10 ZAR per dag, och tar oss sedan via Clock Tower, genom diverse lockande butiker till akvariet. Vi påbörjar besöket med en fika på terrassen mot hamnen och studerar en lat säl som vet att njuta. PK fångar sälen på bild och sin vana trogen meddelar hon omvärlden via MMS hur härligt vissa kan ha det. Svaret från hennes kollegor i Lomma dröjer inte: det ser ut som ni blivit väldigt feta och bruna.
Vi går in och slås direkt av prakten i havet och hur välordnat det presenteras. Det är betydligt mer givande än vi kunnat ana och det är nästan svårt att lämna miljön. Men solen och värmen där ute lockar.
Vi strosar runt i området och och misstar universitetets Business School för Fortet. Kanske inte en helt omöjlig tanke eftersom det visar sig att det är ett gammalt fängelse med torn i varje hörn. Vi går genom och kommer ut på andra sidan och ser vägen som går mot det riktiga fortet. Vi kommer in i en gränd som gränsar mot studentbostäder bakom taggtråd och faktiskt rätt risiga ruckel. Aningen obekväma, utan anledning, går vi ändå vidare och hamnar framför en stängd bientré till fortet. Ok, då skippar vi fortet och börjar dra oss hemåt. Promenaden går via Sommerset West Hospital som om än överdrivet har lite slottsprägel. Vi försöker så effektivt som möjligt ta oss genom det enorma affärscentrat som fyller en stor del av Waterfront. Efter ett par misslyckanden är vi tillbaka vid bilen och åker hemåt för lunch.
I lugn och ro avnjuter vi en sen lunch på Greens som ligger avsides vid ett mycket litet torg på Constantia Main Rd. Dagen till ära väljer vi krogens egen grillburgare. Vis av förra hamburgerförsöket påpekar PK med eftertryck att hon inte vill ha den på sydafrikanskt vis utan väl genomstekt.
Vad vore dagen utan att handla mer än en sak. PK går in i en liten klädbutik granne med Greens. Prisnivån är aptitlig och PK faller för en klänning i tunt material som kräver en sådan där modern lager-på-lager-uppsättning. Efter ett antal missförstånd som mest relateras till de två äldre affärsbiträdenas oförmåga att lyssna faller PK för en schysst paketering och tycks rätt nöjd för dagen. Det är nästan vi inte kommer därifrån: en av damerna i butiken tycks ratta hela spektaklet och har svårt att inte prata om allt. Hon är ursprungligen från Tyskland (flyttade hit direkt efter kriget!?) och fångar upp vår skandinaviska. Vi lyssnar och nickar artigt. Hon är inte alls intresserad av en dialog så när vi tycker att föredraget närmar sig en andningspaus kastar vi oss mot bilen och försvinner snabbt mot Kaapse Draai.
Dags att packa. Det går rätt lätt och väskorna blir väl fyllda, mest av PKs skrymmande prylar. Vi är någonstans mitt i packningen när Johan kommer upp för trappan och frågar om vi har planer eller om vi vill grilla med dem. Samtidigt ser han pizzaresterna vi sparat och lagt ut på trappan, och faktiskt tänkte äta till kvällen. Han konstaterade snabbt och lätt att han inte ens skulle ge resterna till Bertha eller Jessie och i samma andetag att vi inte hade något val annat än att dela deras kvällsmål. Vi har en härlig stund i deras exotiskt lummiga grillvrå: härligt samtal, ljuvliga dofter och inte minst Tassenberg, det glömmer vi aldrig.

20 januari – efter 14 dagar och 13 nätter står vi inför ett svårt val, men är ofrånkomligen på väg hem

PKap har landat i Franfurt
PKap har landat i Franfurt

Klockan var ställd på 04.10. Normalt har vi sovit till åtta och behagligt avnjutit frukosten i lugn och ro klockan nio. Segt, men resmedvetenheten gör oss klarvakna ganska snabbt. Annelie hade bakat buttermilk rusks till oss dagen innan. Vi kokar en kopp te på rummet och de härliga skorporna gör gott tillsammans  frukostjobbet kombinerat med några lychee och lite andra rester från kylskåpet. Ett par minuter i fem tar vi oss ned för utomhustrappan till verandan där Johan sitter och väntar i morgonrock för att säga hejdå (han skall iväg och spela golf klockan sju). Vid våra tidigare astronomiska övningar var inte Crux (södra korset) synligt, men nu står stjärnhimlen i perfekt mörker och vriden rätt. Johan pekar och vi slutför så vår expedition på himlen – allt fulländat. Vi packar in väskorna i bilen och tar ett känsloladdat farväl.
Vi ser några joggare i närheten av Constantias idrottsanläggning och får nästan dåligt samvete för att vi inte är et par av dem. Det är inte alls mycket trafik nu när dagen tar sin början och det blir en enkel och snabb tur till flygplatsen. Allt är lugnt på flygplatsen. Återlämnandet av bilen går snabbt (4000+ ZAR för 13 dagar), och incheckningen likaså. Dessvärre var vi dumma nog att inte fixa tillbaka momsen innan, de ville se nästan alla varor vi köpt för att acceptera kvittona. Nåväl 14% på några inköp kan vi kanske leva med.
Resan går bra. Vi ser i Herald Tribune i Frankfurt att Europa drabbades av kaos under fredagen med bla långa förseningar på FRA så det känns rätt bra när allt flyter lugnt och perfekt under lördagskvällen.
Kajsa möter oss på Kastrup och det känns rätt gott att få krama om henne. Vi packar upp det mesta när vi kommer hem för att runda av sena kvällen med en kopp te och efter Kajsas enträgna begäran gå genom bildgalleriet från resan. Strax före ett sommar jag över tangentbordet och släpar mig till sängs. PK och Kajsa bläddrar vidare medan jag somnar i ett slag…