Ett ordnat kaos
16 augusti
Vi sitter nu vid foten av Etna och insuper en dubbel espresso. Klockan är drygt nio på kvällen – det blev en speciell dag. Inte bara för det att vi landat i Catania och tagit oss genom bilkön till Giardini Naxos för att försjunka i augustivärme väsentligt skild från det skurarna i Lund erbjuder, utan också för att Jonas ringde. Jag ska inte inte utveckla här vad Jonas lämnade för besked klockan 20:34 utan jag nöjer mig med att säga att det positiva livsavgörande beskedet firas nu med en espresso, och en liten Pastis.
Pozzo Greco är ett rätt mysigt famljedrivet, pensionat kan man nästan säga, som lugnt och hjärtligt bemöter oss och några andra gäster. Grannen är en restaurang som lockar fler gäster. En gång hängde ”villan” samman med restaurangen och någon gång delade bröderna upp verksamheterna. Jag blir inte riktigt klok på om det råder en konflikt mellan dem men någon form av konkurrens gäller i alla fall. Frun säger hur som helst att deras pizza är bäst och att det är mycket dyrare hos grannen.
Naxos verkar mest vara ett paradis för soldyrkare och strandfreaks. Imorgon är det dags att låta Punton jobba sig upp för några snirkliga kringelkrokar så att vi kan kryssa fler objekt.
17 augusti
GPSn stod för en bästa underhållningen idag. Efter förmiddagsturen genom Taormina och till Castelmola programmerade vi in turen runt Etna. Till Randozzo skulle det ta 1 timma och 4 minuter. Efter en timma har vi snirklat oss med kön tillbaka till avfarten och upp på SS120, det mesta av resan var kvar. Tanken var att vi skulle köra runt Etna helt enkelt. Det blir en bra och rogivande tur. I en återvändsgränd hittar vi en lunchrestaurang i en gammal klosterbyggnad och kan återställa vätskeförlusten, med vatten. Det är nästan ingen trafik och det känns fridfullt att betrakta det speciella landskapet på Sluttningarna runt Etna ur olika vinklar. Vi stannar till för att att inhandla några persikor och tomater av en väderbiten bonde som ler varmt och allt blir bara bättre.
Senare på förkvällen när jag så står på sjösidan och blickar ut mot norr leker hussvalan flitigt över hustaken och allt blir så semesterlikt som det bara ska vara.
18 augusti
Så var vi uppkopplade. Allt blev så tryggt och iordning efter det. Agenten på Fitidsresor sa att det där med internet i Italien är lite si och så. Det är det kanske, men vi frågade ”Alice” om de hade I på hotellet. Och visst var det så. WPA-nyckelns längd krävde nog en superhacker för att knäcka – vår utmaning blev att dekryptera värdens tecken: n såg ut som m, 4 som h, osv, du kan själv räkna ut att antalet kombinationer innan det blev rätt krävde en lång frukost. Och så blev eposten till slut fixad och kartplaneringen med hjälp av allas vår Google gjord.
Vägen till Piano Provenzana blir allt grönare och lockande för naturälskare. Vi förleds inte av Start tour utan tar fötterna ut på en spektakulär vandring i ett mycket varierat lavalandskap skapat av utbrottet i oktober 2002. PK övervinner en stor del av sin rädsla för det dramatiska och vi får inte bara minnesvärda vyer utan ett gutt motionspass. I Linguaglossa stannar vi för espresso och gelato. Strax därpå blir det tvärstopp. En bilolycka. Det märkliga med det är inte att det händer i stan utan att det inte blir stopp i varje krök.
Vissa stunder ångrar jag att jag sålt min FMX 650. Det käns hiskeligt att möta hojarna med fotpinnen i marken i serpentinten, men suget högg kraftigt tag i gränssökarnerven.
Motorsport är respekterat i Italien. Det är också cykling. För varje cyklist vi möter eller kör om på dessa fantastiska cykelvägar (eller blir omkörda av) växer suget att planera cykelresa till Italien, eller Frankrike – kanske realiseras förhoppningen efter att frihetens belöning efter nedläggningen i Lund faller ut.
Just nu lägger ett mastodontiskt kryssningsfartyg ut från bukten norr om Naxos. I en stund som denna känner jag ingen avund utan låter min fördom spela helt fritt: alla dessa inskränkta tea-party-amerikaner som befolkar skeppet och som fulla av tingel-tangel oh-my-Godar på däck eller i salongerna och skaffar sig en skev bild av den fria världen, ger mig vällust i min reella frihet.
Efter en rejäl upptankning på hemrestaurangen drog vi ned längs kajen och hamnade på en friluftskoncert som prisade den store tenoren Mario Del Monaco. Efter mycket långrandigt (PKs anmärkning) inledande prat av Bruno till ackompanjemang av videosnuttar med Mario som föreföll laddats ned från TBP blev det så dags för de levande artisterna. De tålamodsprövande försöken att få igång videosnuttarna fick de livs levande tenorerna och sopranerna att i väntan springa ut och in i sina loger – PK tyckte hela arrangemanget påminde om folklustspelen på Fredriksdalsteatern då alla springer hit och dit och smäller i dörrarna.
19 augusti
Efter drygt två timmar svänger vi av till Ispica. Skönt att slippa motovägens monotna sus. Nu börjar det svänga så härligt på sluttningarna igen. Wikipedia gav oss GPS-koordinaterna och vi hamnar i ett hyreskasernsområde i Ispica, inte alls vid Cava d’Ispica som var målet (vi ska redigera koordinaterna i wikin när den tiden kommer). Det känns nu som den långa turen i Punton höll på att kulminera ett antiklimax. Dessbättre erinrade sig PK att vi talade om att målet ligger på en väg mellan Rosolini och Modica – som du förstår är vi sagolikt välplanerade, nja, slösurfandet på paddan resulterade inte i anteckningar utan minnesfragment som skulle sorteras in på plats under den kommande nattsömnen innan turen (det ska bli gutt när 3G inte kostar skjortan 2013-2014, nu när EU tagit operatörerna ordentligt i öronen och fått standardprissättningen för datatrafik i ett direktiv på plats). Det som stimulerar oss mest är ”ensamheten”. Det märks att vi inte längre är på stråken som drar till sig enbart lättsamheten. Efter en kort promenad väcker vi värdarna vid vattenkvarnen ur siestan och får en intressant tur genom bygdens mjölnarhistoria, kanske aningen extra intressant eftersom jag en gång i tidiga tonår av rent intresse ofta vistades hos mjölis i Tun för att göra allt en mjölnare gör.
En espresso senare (här ute talar ingen engelska, också befriande) grottar vi ner oss i grottparken. Historisk intressant men inte helt enkelt att ta till sig när språktalangerna inte räcker så långt. Vi hade till en början tänkt oss en längre vandring mot Ispica i den rätt tilltalande ravinen, men, måste vi erkänna, värmen tar ett för stort grepp om oss och vi tycker det räcker med en knapp timmes explorerande av ett alternativboende – kanske en möjlighet för bostadslösa studenter i Lund, att hugga ut sovalkover i lämpliga fasader.
Vi börjar snirkla oss tillbaka mot norr. Vi stannar till i Ragusa som nästan verkar ödsligt klocka fyra på eftermiddagen. Ett antal foton och en karta från turistbyrån 10 minuter senare är vi på väg att köra genom Ibula vidare mot hemmet. Lappen på vidrutan är helt oläslig, för oss, men att det rör sig om en P-förseelse går inte att ta miste på. Väl tillbaka på hotellet försöker vi reda ut avd det handlar om: ska vi betala, för vad och hur mycket. Inte ens italienarna reder ut det så det får anstå tills vi återlämnar bilen på tisdag.
Kalla det lättja, bristande flexibilitet, eller vad du vill, men vi åt middag igen på vårt hotell – familjärt, trevligt, enkelt och redigt gott, och spännande med Etnas utbrott idag på förmiddagen.
Imorrn åker vi ingen långtur.
20 augusti
Vi är helt överens. Taormini kunde lika gärna varit Drottninggatan i Stockholm eller Södra Förstadsgatan i Malmö. Vi träffar ett yngre par på hotellet efter att vi kommit tidigt tillbaka från dagens tur. Där ser man. Det omedelbara intrycket när det vältatuerade och lite avvikande paret stegar in och beställer en stor öl var inte direkt förenligt med vad som gömmer sig under skalet. De är visserligen från Stockholm och det får de väl leva vidare med, men han är intresserad av historia och jag får lära mig en hel del om ön ur det korta samtal vi har.
Vi är tidiga idag och det är det huvudsakliga skälet till att vi lugnt kan leta oss fram till var man parkerar. P-huset har min själ inte många platser men just då kan vi välja rätt fritt. Precis som jag står framför automaten för att formligen skyffla in euro kommer vaktbolaget för att fylla på växlingsautomaten, och tur var väl det. Grabben med pistol i hölstret som håller i pengapåsarna får mig att framstå som ett avmagrat benrangel. Visserligen är jag docent i fysiologi, men det är närmast obegripligt hur man kan få så stora, och välsvarade muskler – han var dessutom väldigt sympatisk. Hulken skulle blivit grön av avund.
21 augusti
Idag höll sig Etna lugn. Efter två dagar med rätt spektakulära förmiddagsframträdanden av berget är vi inställda på ytterligare ett igen. Vi får nöja oss med ett par mer eller mindre aptitliga skogsbränder på behörigt avstånd. Tre flygplan från civila provinsskyddet (något sådant står det på det större pontonplanet) och en vattenbombande helikopter sniffade tur och retur över vårt tak ända tills vi somnar en stund efter dagens klättringar.
Som vanligt börjar vi på ett blankt papper vi frukosten, eller med ett, tja, planlöst sökande på iPaden kanske bättre speglar vårt arbetssätt. Vi betämmer oss hur som helst för att inte åka några längre sträckor idag.
Klockan strax efter tio hittar vi hyfsat enkelt en parkering vi stranden någonstans i Letojanni. Det är lite bökigt att försöka byta om så diskret som möjligt när kroppen klibbar i den goda värmen, men stranden har inte hunnit packas än så vi reder ut det utan alltför stor uppmärksamhet. En kort simtur känns riktigt behagligt, men vattnet kunde varit lite mer svalkande, tycker i alla fall jag som vuxit upp med ena foten i Vättern. Trasslet med omklädningen från badutstyr lämnar vi till en lämplig plats på sluttningen upp mot Savoca – snabbt fixar vi haute couturen på en ficka i en av alla skarpa böjar – och är nu redo att ta oss an turistmålet. Vi blir mycket positivt överraskade av den lugna atmosfären och bristen på tjafs och turistmög. Vandringen blir en upplevelse, men värmen är krävande. Den sena lunchen kommer välbehövligt, på Bar Vitelli – känns lite som ett insteg i en fälla, men inte alls dumt – innan vi drar vidare till, varför inte, nästa Gudfadernby, Forza d’Agro. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga: byn ligger precis som Savoca helt magnifikt och sagolikt vackert. Det är en blandning mellan gammalt och nytt som inte riktigt ger mig ro, kanske är det för att det känns mer tillrättalagt för oss turister. Det blir i alla fall ett bra motionspass till och lämnar ändå ett bestående positivt avtryck.
22 augusti
Etnas profil blir svårslagen. Vetskapen om att berget lever vilket visar sig i ett ständigt rykande ur toppen, och till det ett par utbrott under vår vistelse, är nog det som skiljer detta massiv från många andra vackra bergskonturer i kvällssol. Så här sista kvällen på balkongen (den benämns så i kontaktet) är det bara att ta in så mycket som möjligt, i nuet. En filosof svarade på frågan hur man definerar nuet att det är den tid som ligger 2 till 3 sekunder in i tiden. Alltså, det vill till att ta vara på varje sekund, så länge den varar. Begreppet tid förefaller ibland abstrakt men också så konkret. Alla stoppen i bergen och bergsbyarna ger ögonblick som passerar och aldrig återkommer: rovfågelns i cirkulerande i luftströmmarna i dalen, den gamla damen som med sin käpp tar ned fikon från trädet i en skarp böj på på vägen upp för SP18, en ignorant expedit på baren i Antilla, den medkännande och ytterst hjälpsamma restaurangägarinnan i Limina, den uppslukande stämningen ovan Roccafiorita på Monte Kalfa där det en gång sannolikt var ett betydligt rikare liv, den lilla byn som plötsligt dyker upp bakom en krök, det tar aldrig slut och tur är väl det.
Vi sätter oss till frukost och har ingen susning om vart dagen ska ta vägen. PK och jag är överens om att mycket av behaget, charmen och avkopplingen ligger i att förutsättningslöst explorera. Kanske ett uttryck för viss lättja men mest ivriga försök att inte följa tursitströmmarna och det av andra givna – veni, vidi, vici.
Vi tänker oss ett förmiddagsbad innan vi ger oss upp i bergen, men konstaterar efter köandet på kustremsan att de mest attraktiva platserna inte ger utrymme för att knö in Punton någonstans trots att klockan inte hunnit bli mer än ca 10. Så vi svänger av. Strax blir det lugnt och vi undrar om vi är ensamma på jorden. Myllret och det delvis ordnade totala kaoset på vägen och på stranden är som bortblåst. Vi harvar sakta vidare och låter ögat och känslan styra oss. Det blir en mycket lyckad dag, som alltså började i ett totalt intet.
23 augusti
In med tvätten i maskin, ut med sköldis för att få gräset klippt, kolla genom kylen, hur har det gått på börsen, står det något i veckans tidningar. Hemma igen – inte alls dumt.