Första dagarna på semestern och innan vi drar till Lövåsen för att fira midsommar med Eleonor & Anders bränner vi några SAS-poäng København – Київ.
Vi försöker leva vidare, sa den unga servitrisen, rätt entusiastiskt. Vi hade ett kort tankeutbyte med henne vid dagens frukost. Hon bor och jobbar tillfälligt i Kiev, gissningsvis för att arbetstillfällena är fler och utvecklingsmöjligheterna större för henne här. Hon ger uttryck för en ny generation som vill ta steget in i ett nytt liv. Hon verkar förhoppningsfull, men samtidigt vilar det något dystert över hela ordningen att så tydligt vilja förtränga mycket av det förflutna. Under våra dagar i Kiev får vi några svar.
Kontraster.
Kollektivism i ny skepnad med stadsjeepar i rader längs fasader som minner om Sovjetstaten. Välkonstruerade och välklädda kvinnor som tycks få nöja sig med mest bukfeta herrar. Det är få som bär glasögon, kanske ett gott tecken, men å andra sidan, vad ska de med glasögon till i sin egen cigarettröksdimma. Fantastisk arkitektur och byggnader granne med Sovjetkaserner. När vi läste på fick vi intrycket att vi skulle vara försiktiga och rädda för det mesta, men vi känner oss trygga var vi än är och möter ytterst vänliga människor. Kiev gav oss några överraskande fina dagar, kanske var det för att vi fick uppfattningen att turistströmmarna drog åt annat håll.
Hotellet är helt fantastiskt. Vi har hyrt en tvårumslägenhet med kök, relativt nyrenoverad och mycket fräsch, visar det sig. Hotellet ligger centralt i ett bostadskomplex och det som vi ständigt återkommer till i våra funderingar på väg in eller ut från rummen är det overkliga i att liksom gå genom ruiner till vårt ombonade härbärge. Var och en fixar sitt. Det blir en salig blandning med ena porten ny, nästa fortfarande totalt nedgången, den ena balkongen ser ut som den snart rasar, nästa nära nog återställd i nyskick – och så upprepas det lite varstans.
Många långa promenader. En av dem går via det färgstarka universitetet där det pågår någon form av märklig ceremoni. Vi stoppas i porten och får snopet betrakta händelserna från utsidan utan att få reda på vad som egentligen pågår. Strosandet runt den fortliknande universitetsbyggnaden mot botaniska trädgården tar oss in i en spännande miljö. Vi vandrar ned i parken som är mycket vacker men sliten och ovårdad. Vi går upp ur dalen på en bädd av krossat glas mellan grenar och löv. Det är inte svårt att måla upp ett antal bilder av vad som ofta pågår i parken och vad total avsaknad av papperskorgar leder till. Det låter kanske motsägelsefullt, men vi vänder oss om när vi går tillbaka och konstaterar att vi bär med oss ett vackert minne.
Det är strax efter lunch och vi känner suget. Den lilla parken rakt över gatan från stora universitetsentrén har ett par enkla snabbmatställen. Vi köper en pilsner och en macka och sätter oss vid ett bord. Runt bordet bredvid sitter två yngre par och intar sin medhavda lunch. De är välklädda och ser jättetrevliga ut, kanske är de studenter, vi antar det. Våra ögon faller mer och mer på dem. De halar nämligen upp en literflaska vodka lite då och och fördelar den rättvist. Flaskan hinner fan-ta-mig ta slut och de påbörjar min själ en ny. Hur mycket lunch de dricker tar vi inte reda på, men de redde säkert ut eftermiddagens föreläsning, i socialt arbete?
Baren i avgångshallen är rätt full så vi delar bord med en ensam kille som villigt upplåter ett par lediga stolar. En kopp te, en macka och en pilsner senare börjar vi snacka. Bolat studerar International relationships på Cypern och är nu på väg hem till Қазақстан. Han hade lagt ett pussel: Cypern-Istanbul-Kiev-Astana. Han har ytterligare ca 7 timmar på Kievs flygplats till hans nästa avgång, den sista till föräldrarna i Kazachstans huvudstad. Är man ung och entusiastisk som han kan han säkert härda ut de rätt torftiga möjligheter som den lilla avgångsterminalen erbjuder. Under ett kort ögonblick vidgas och berikas vår bild av världen genom ett möte som ytterligare raserar fördomar.
Det är en aning kaotiskt när alla masar sig in i gate-zonen, vi liksom knör oss in i en tratt och det känns nästan som rena turen att vi till slut hamnar just i vår gate. Vi börjar samtala med en dansk familj i den oorganiserade slumpmässigt uppstående kön till bussen till planet. De åker regelbundet till Kiev och ”den bästa kliniken” för stamcellsbehandling. Behandlingsformen erbjuds inte fritt i Danmark så vad gör man. Alla tre i familjen är drabbade på något sätt och spenderar nog en söt slant för att försöka bli kvitt sina problem. Det är fler som sannolikt är i Kiev av samma skäl, bla en rullstolsbunden handikappad ung flicka. Hoppas nu bara att det funkar för dem. Det är lätt att förstå att man gör allt för att få ett bättre liv och återigen blir våra futila livsproblem så små. Och snart är vi hemma och brottas med dem igen…