21 oktober – utresa
Ett så där lite lagom förstrött sökande efter en en resa till någonstans ledde oss in på Sydafrika, igen. Märkligt att tassandet runt alla attraktiva alternativ till slut ändå landade på något vi redan besökt. Slutsats: Afrikas, rättare sagt, Sydafrikas dragningskraft tycks oss övermäktig.
Anneli och Johan tyckte det var en kul överraskning att vi bokade in oss på deras härbärge – det var aningens snurrigt innan allt föll på plats, men å andra sidan fick NSA några mejl ytterligare att läsa för att se vad terroristerna hade på gång. Premiär på Emirates med mellanlandning i Dubai, och så touch down i Kapstaden.
22 oktober – kul återförening
Då så, då är vi installerade hos Annelie och Johan på Kaapse Draai i Constantia, igen det också. Resan gick utmärkt även om det är litta påfrestande för panchisar att vara uppe mer eller mindre hela natten för att därpå ta morgonflyget från Dubai 03:50. Det känns ändå rätt bra att vara framme.
Allt grönt är friskt och nytt och blomningen är i full gång. Johan hade krälat mest hela dagen i sin fina trädgård – han är nästan besatt av önskan att den ska stå i en klass för sig.
Allt är sig likt. Det känns delvis tryggt och samtidigt bekvämt – tror det passar oss rätt bra, även om det också hade varit kul att hyra en offroad-hoj och leka runt i bergen.
Vi har ingen direkt fastlagd plan, som vanligt när PK och jag är på utflykt, men nu är vi iallafall framme utan blessyrer eller missöden. Jo för resten, det var över 2500 kanaler att välja på i deras lyxiga ICE (interna underhållningssystem), så vi hade ett jäkla sjå att hinna med alla filmer, TV-shower, podcasts, musikutbud, … pust, skönt att få lämna planet och suga in den friska vinden från havet.
23 oktober – nytt möte med naturen
Efter Annelies väl strukturerade och arrangerade frukost åker vi lite planlöst, mot Hermanus. Valar, jo så får det bli idag. Byn ger ett småmysigt intryck men är definitivt tillrättalagt för turism, och turism speciellt med sikte på valar. Viken är rätt välbesökt av Sydkaparen som parvis ger god underhållning med allt från passiva till mer spektakulära övningar.
Kul att se alla förväntansfulla turister stå där med mobilkameror och andra enkla fotolösningar för att fånga de där magiska ögonblicken när ett antal ton hissar sig ovan vattenytan. Inte blir det bilder som National Geographic drar dig i hasorna för att få köpa. Fantastiska ögonblick som etsar sig fast på näthinnan och lagras i den neurologiska mappen, under etiketten ”bästa ögonblick”.
24 oktober – många steg i beslutsprocessen
Så blev PK med ny kamera. PK har länge talat om att kunna fota med tele (hon zoomar friskt med sin nuvarande kamera och det tar allt som oftast på skärpans kvalitet). Jag har känt på mig att dagen håller på att närma sig då köpet blir ett faktum och just nu är kursen ZAR vs SEK till vår stora fördel. Orms i Kapstaden verkar inte vara vilken kameraaffär som helst och det blir inte sämre av att Gerald är en ung bra försäljare, bra i ordets rätta mening (annars håller jag allt vad försäljare heter gärna på armlängds avstånd). Nåväl, det blev en Samsung NX 300 med extra tele, kul för PK. Nu återstår bara att bekanta sig med ett nytt sätt att fotografera och skapa bilder, inte bara ta dem. Men det blir nog bra, PK gillar att fota.
I övrigt är det kanske inte så mycket att säga om Kapstaden här och nu: som vilken stad som helst är där en massa folk på gator, trottoarer och i butiker, fullt med bilar kors och tvärs, för lite cyklar, och för få som hejar och hälsar på varandra. Då kommer det som en lättnad när jag lyfter blicken mot norr över husen och ser de tjocka molnen rinna ner från kanten på Taffelberget och släckas ut längre ner på sluttningen. Ett magiskt skådespel en solig och varm dag. Stan med alla sina sidor har trots allt hittat en skön plats att visa upp sig på.
25 oktober – ett speciellt ögonblick
Stellenbosch, vad finns att säga om det? En vacker plats som de flesta förstås upptäcker av många olika skäl.
Frukosten drog ut på tiden en hel del. Mark höll precis på att avsluta sin när vi satte oss ned vid bordet. Efter några trevande samtalsingångar om det materiella tillståndet runt Mac spårade vi in på betydligt intressantare frågor om mer mänskliga värden. Mark var klart redigt påläst och väl värd att försöka lyssna av. Han kanske inte gav uttryck för en alltför uttalad optimism om Sydafrikas framtid, men han såg förändringar komma från de som reser sig ur fattigdomen och ges tillfälle att utbilda sig för att därefter påverka små och stora samhällsförändringar i positiv riktning. Han uttrycker en väl kontrollerad ilska över regeringens undfallenhet och korrupta beteende och menar att det är det helt avgörande skälet till den dåliga ekonomin och oviljan att lösa medborgarnas misär: skol, sjukvård, jobb, … känner vi inte igen detta.
Vad gör av resten av den här dagen, blev reflektionen när diskussionen tvingades till avslut. Vi satte oss i bilen och knappade in Stellenbosch.
Väl där flanerade vi planlöst runt och sög in lite av varje. Det är rätt mysigt att flanera runt i byn utan att behöva springa med kartan i hand hela tiden och vrida den mot väl inplanerade mål. Nix, släntra runt, ta fika halka in på konststudio av en slump, det blir så bra så. Och det blev det.
Vi såg genom dörröppningen något som sög tag i blicken. Naturtrogna bronsskulturer förstenade i en rörelse. Stephen hälsade oss varmt välkommen och det dröjde inte många sekunder förrän vi påbörjade en lång betraktelse över det som skapar värden och förenar oss på vår gemensamma jord. Stephens skulpturer – inte bara synd, utan tragiskt att vi inte har den betalningsförmåga som krävs för att bli ägare till en del i hans konstnärliga inre – berättar en egen berättelse och historia med rötter i hans uppväxt och de berättelser, sagor och myter som präglat honom. Vi utvecklar ett samtal inte bara om hans konsts inre väsen och hur hans skulpturer kommer till utan hittar hela tiden nya spår som borrar sig allt djupare in i vad vi själ och hjärta lever för. Det de, Barbara och Stephen, nog lever mest för är att de snart blir tre och att de då är på plats på Sicilien.
Det kanske förefaller som stora ord, men det blev ett mycket speciellt möte med spår både hos oss och hos dem. Inget som någonsin hamnar på en karta eller i en resguide.
26 oktober – utan permit
PK hade spanat in ett intressant mål strax innan avresan till Sydafrika. Några vandringsleder en dalgång i bergen. Saken var bara den att krävdes tillstånd för att få besöka det privatägda området. Och tillståndet skulle sökas 3 månader i förväg, en tidsgräns som sedan länge var passerad.
Det är en bit upp till McGregor så vi startar dagen en aning tidigare. Vi gör ett sista försök att fixa ett besökstillstånd på turistbyrån i McGregor. Det är söndag och de stänger 13:00 och öppnar inte mer idag. Vi är 8 minuter sena och tycks totalt blåsta på att göra rätt för oss. Det är en liten by med många välvilliga människor som rätt avslappnat ger rådet att ändå fortsätta upp i bergen. Nåja, ägaren på Deli Girls – ett mysigt och inbjudande litet pausställe innan bergen – avrådde oss ge oss ut utan tillstånd. Vad kan hända. Vi gör trots allt så och fortsätter på huvudgatan och ger oss in på grusvägen, den enda väg som finns i byn, och kommer till Die Galg där en storslagen natur möter oss. Skylten på leden upplyser vänligt att det krävs tillstånd för att beträda lederna. Visst är det bra att man försöker begränsa slitaget och värdena i sköna områden, om det är inget annat än gott att säga, men vi har gjort vad vi kan och ser inte längre ett hinder. Jo förresten, PK är inte helt bekväm med att fortsätta in i förbjudet land eller hela den tänkta vägen så vi vänder en bit in i passet och prövar ett par andra stråk.
Det är inte en människa så långt öga och öra kan nå så visst blir det en magisk upplevelse ändå med mäktig blomning och rikt fågelliv. Jag gör ett par intrång på egen hand nedför branten mot vattendraget. Fysiskt och mentalt berikande.
Det är en lång resa och en lång dag. Och då händer naturligtvis det som inte ska hända. Strax innan mörkret bryter in då vi hungriga letar matställe gör jag en för snäv sväng vid en utfart. Fan ta de höga trottoarkanterna. Punktering var ett faktum och kan enbart skyllas på mitt slarv. Snabbt får jag på reserven, konstaterar att ett nytt däck är enda lösningen, och sedan vidare mot något matställe i Hout Bay. Middagen kunde varit trevligare.
Annelie ser lite bekymrad ut när vi kommer hem senare än vanligt. Hon trodde nog att vi låg rånade och slaktade i något dike någonstans.
27 oktober – inte alltid nödvändigt med långa utflykter
Kirstenbosch botanisk trädgård ligger ett stenkast härifrån. Den kan nog inte ligga vackrare än den gör på sydsidan av Taffelbergets fot. Parkens alla stigar exponerar de mest fantastiska blommor Sydafrika har att erbjuda. Stigarna fortsätter sedan upp mot sluttningen ut ur parken och in i Taffelberget naturvårdsområde – allt från lågskovandring till nära nog bergsklättring. Nästan lite som Botaniska i Göteborg som har Änggården i direkt anslutning.
28 oktober – utan uppkoppling
Morgonkollen slutar i ett tomt universum. Vid frukosten förklarar Annelie att hennes 3G-dongle förmodligen blivit blockerad för att kapaciteten överskridits. Lite generade erkänner vi utan omsvep att vi sannolikt duktigt hjälpt henne att nå dit. Häromdagen berättade hon att hon tidigare fått en räkning på drygt 3000 rand, på en månad. Rena sagobeloppet. Det visar sig att hon inte direkt bryr sig eller snarare ids hålla koll på hur mycket hon eller hennes gäster förbrukar. Vi får se nu hur det går. Hennes dotter skulle hjälpa henne få igång tjänsten igen och vi har i alla fall erbjudit oss under galgen att stå för vår konsumtion (att uppdatera Air:en kanske inte är det smartaste på Kaapse Draai).
Det är bara att bita ihop. Waterfront kallar säger PK. Okej, det är ju inte som en vandring på en bergssluttning, i skogen eller vid havet men det måste inte heller alltid bli som jag vill. En vacker dag, skön temperatur och en vandring på 5K-stråket köpcentrum-stadion och tillbaka.
Vi gör vår dagliga avstickare till det lokala köpcentret för att fixa lite enkel mat till kvällen och passar på att köpa ett par flaskor Reyneke. Johan Reyneke är Annelies och Johans svärson som gick från surfbräda till organisk/biodynamisk vinodlare, med en stor själ just i balans med naturen. Det fick vi lära oss igår när vi rundade av kvällen i A & J:s vardasgrum. Känns rätt och bra och kul att ge sitt stöd (hans vin finns på bolaget ser jag nu). Nu ska vi bara smaka av det också…
Förresten, vi beslutade idag också att tillbringa några dagar i A & J:s sommarhus i Kleinmond. Sticker dit imorgon.
29 oktober – nytt basläger
Vi blir som sagt utslängda från Kaapse Draai idag. Sommarhuset ligger direkt på havet, 30 meter från mäktiga vågor slår mot klipporna så marken nästan skakar. Skönt och avslappnande att ta in. Vi gjorde inte mycket mer än installerade oss, handlade det mest nödvändiga, köpte internettid på Datastoor, röjde i mejlkorgen, … för att sedan inta härberget och havsutsikten från balkongen på andra våningen. Det blev visst en sunkig film också efter mörkrets inbrott – första gången vi sjönk ned framför TV:n på mycke länge.
En sak till, vi just konstaterat att vi inte ätit godis eller skräp sedan någon gång innan avresan. Hoppas det håller i sig …
30 oktober – fan vad svårt
Det har regnat mest hela natten och fortsätter in på morgonen.
Vi har precis satt oss för att bla tugga i oss Pawpaw till frukostyoghurten. Det knackar lite försynt på dörren och jag går och öppnar. Det står en svart kille där som vädjande försöker säga något som jag inte uppfattar alls. Efter ett par försök till förstår jag att han ville göra något för oss mot ersättning. Tvätta bilen, städa, fixa i trädgården, vad som helst. Det är jäkligt svårt att avfärda honom – allt känns bara som en stor osäkerhet om vad som är bäst och vilka konsekvenserna blir. Dessutom vill han inte gå utan står kvar på något anklagande sätt utanför dörren, säkert i 10 minuter eller mer. Det känns obehagligt att inte göra rätt, vilket sannolikt ändå hade varit att ge honom en uppgift och några Rand till sin överlevnad. Hela händelsen la sedan lite sordin på timmarna efter, men vilka är vi att tycka synd om oss. Han har det troligtvis betydligt svårare att få det att gå ihop och bli mätt än vi.
Åter till vårt rationella beteende att tillfredsställa i huvudsak våra egna behov, hmm.
PK har som sagt köpt en ny kamera och ville nu försöka fånga val på bild, igen, fast nu i närbild och med betydligt bättre upplösning. För att lyckas med krävs förstås att valarna samspelar. Idag var ingen sådan dag i Hermanus. Det var inte stora valdagen idag, men visst såg vi val. Vi strosade runt några timmar med fikapaus och en alltmer tilltagande solvärme. Det är tufft att vara naturfotograf i väntan på ”den där bilden”.
Nu sitter vi och tittar ut över havet och mot väster går solen ned i en total magnifik horisont med konturen av Hangklip mot söder. Snart spanar vi in Southern Cross.
31 oktober – shortsens märkliga försvinnande
I förrgår bar det sig inte bättre än att jag spillde på mina kakifärgade shorts. Till saken hör att jag inte gillar dem speciellt – skälen till det känns överflödiga. Efter en opvask blev de hängande på tork på verandan. I morse var de borta. Vi kom efter ett ivrigt sökande i trädgården fram till att de i alla fall inte blåst bort. Slutsatsen blir, hur ogärna jag än vill, att de hamnat i händerna på någon som nog behöver dem bättre än jag. Varför tror jag det? Jo, A&J berättade tidigare att det försvunnit grejor som skor och annat som blivit stående ute över natten. Vem som hämtar dem får förbli en gåta…
På OSM-kartan framgår inte helt tydligt var hamnen ligger i Kleinmond. Vi hittar dit förstås och tar en kaffe för att sedan ta oss in mot Kogelberg. Här löser vi ett besökstillstånd för 2×40 R för att sedan ta oss ut på Palmiet-vandringsleden. Det är magiskt vackert med den speciella låga vegetationen mot bergsluttningarna i floddalen. Blomningen är förstås rik men fåglarna trycker i buskarna i den rätt hårda vinden. Det är starka upplevelser längs leden och utan att vara partikelfysiker blir det ändå överväldigande att ta till sig den komplexa kombination och rika mångfald som gör tillvaron så rik. Det är nog inte så mycket mer att säga om det mer än att skogen är inte alltid är nödvändig för att finna den totala upplevelsen.
1 november – i grannskapet
Jag läser just nu Naomi Kleins bok This Changes Everything. Det är en tung betraktelse över hur våra naturresurser missbrukas i girighetens namn och vad det i rask takt leder till. Vi vill så gärna tillbaka till Sydafrika konstaterar vi, men hur ska det se ut för kommande generationer? Kommer de att kunna få uppleva samma saker som vi, eller gör rovdriften på kort sikt det omöjligt i ett längre perspektiv.
Vi börjar dagen på Harold Porters botanisk trädgård strax väster om Bettys Bay. Den ligger på sluttningen mot Kogelberg åt söder och har en inramning som ingen lämnas oberörd av. Tjejen i biljettluckan säger – ” it’s 10 for seniors and adult …”. Hur ska jag tolka det? Vi ser uppenbarligen ut som om vi passerat 60 och det plockar hon ”artigt” upp. Eller också är det kanske slentrian eftersom det är mest seniorer i cirkulation så här utanför högsäsong. Nåväl, ingen skada skedd men en epok rundas av och leder in i en annan.
Vi åker vidare till pingvinkolonin vid Stony Point i Bettys Bay. Pingviner är intressanta, visst är det så, men den doft de omger sig med är inte precis välkomnande. Det är bra att det blåser hårt idag. PK får några rätt bra bilder med sig när vi lämnar kolonin; ett rätt bra stopp för att ta till sig hur en rätt decimerad art kämpar för att överleva.
På östra sidan om Kleinmond leder den långa grusvägen ned mot Rooisand och lagunen vid Bot River. Ett fantastiskt fint område för vandring och fågelskådning, och dessutom kitesurfing . Det myllrar inte direkt av fågel men vi får ändå se mycket nytt och vackert.
2 november – på det tredje gäller det
Hermanus, bästa platsen. Så måste det vara. PK är fast besluten att få breachande valar på bild och vi gör ett tredje besök i byn. Vi rätt mycket val men inte så mycket av spektakulär uppvisning inom rimligt räckhåll för att tillfredsställa PK:s kriterier för acceptabel fotodokumentation.
PK konstaterar att det där med att ge sig naturfotografering kräver inte bara bra utrustning utan hiskligt många bilder, men framför allt ett stort tålamod. Så, vi rulalr vidare mot Stanford som är en otroligt inbjudande liten by med mycket karaktär. Vi ger inte byn en stor chans att helt sluka upp oss utan drar vidare mot Gansbaai och en tur ut mot Danger Point. Naturen är förstås oemotståndlig precis som den är mest överallt och det känns som det inte går att få nog. Stan gör däremot inte ett större intryck under vår snabba visit.
3 november – walking the dogs
Vi lämnar Kelinmond idag efter en frukost i hamnen. Det är ingen trängsel precis på måndagsförmiddagen. Vi är nog de enda som kastar en sista blick ut mot havet i spaning efter en val som kanske dyker upp. Jag tror vi fann oss väldigt väl tillrätta i Kleinmond. Det är en rimligt stor by som har närhet till det mesta vi önskar oss. Boendet känns lyxigt, mest för läget. Ett ständigt dånande av mäktiga vågor skapar något slags lugn som tillsammans med kraftiga vindar visar att det är naturen och dess krafter som bestämmer, ingen annan. Som sagt, mycket finns inom räckhåll. Åtskilliga vandringsleder och nära till massor av det som behöver upptäckas.
Vi mellanlandar hos Annelie & Johan sista dagen innan hemresan. Efter att vi installerat oss i rum 3 konstaterar vi att vi nu avverkat samtliga rum på Kaapse Draai och går sedan ner för att ta en promenad. Annelie sliter upp Johan ur soffan, sätter hundkopplen i handen på honom och ger honom en klar instruktion att rasta hundarna, Harvey och Mimmi. Turen blir deras vanliga runda på sluttningen av Taffelberget, inte illa.
Någon timma senare ger middagshungern sig till känna. I samma ögonblick som vi funderar på att ta oss till butiken för att fixa något tilltugg tycker Annelie att det är dags för en drink sista kvällen innan vår hemresa. Vi tackar förstås inte nej utan hamnar i soffan och det blir en lång rätt trevlig stund med en utrönande diskussion kring Liannes välgörenhetsprojekt för fattiga barn. Efter några glas bättre pinotage följt av det kontrasternade Tassenberg har vi nog fått till lösningen på de flesta aktuella problem.
4 november – kommer ihåg hur det en gång var
Vi reder ut logikostnaden och interneträkningen som får stackars Annelie att vrida sig i krumbukter. Hon känner berättigad skuld till att ge oss tillgång till hennes dyra dongle, men kunde nog inte ana att det skulle skena iväg som det gjorde när vi kom loss ordentligt. Det är inte så att hon är helt omedveten om att hennes internetlösning inte är den bästa. Hon förtränger det helt enkelt. Hennes yngsta dotter påpekade redan 2010 när vi var där att hon borde fixa en bättre lösning för sin uppkoppling. Precis som då blundar hon och låtsas som problemet är avlägset, bortom alla bekymmer.
Vi rundar av med en fika i trädgården medan vi observerar Weismans ihärdiga arbete för att försöka återställa gräsmattan på en fläck, en yta, där ett filmteam hårt nött ner den under sin produktion av en reklamfilm. Det verkar som ett stort projekt som både kräver många steg och nog ett antal nya idéer innan allt åter blir lugnt på Kaapse Draai. Som vanligt halkar Johan och jag in i diskussioner om stora livsavgörande frågor där våra vägar skiljs åt på nog de flesta punkter – lustigt nog var vi överens om ett större antal detaljer än jag förväntat mig. Kanske beror det på att gårdagens gemensamma vinstund gjort honom medgörlig.
Bredvid oss embarkerar en barnfamilj från Indien på väg hem. Killen är 21 månader och har synpunkter på att bli begränsad i sin rörligt. PK och jag kikar på varandra och undrar vilken frid som kommer att lägga sig över vår resa till Dubai – vi känner ju igen det mesta och har varit där själva. Det gör det förstås enkelt att inte falla in i en grinig mentalitet utan snarare försöka visa ett eget kontrollerat lugn. Vi får se hur det slutar. Vi är just nu någonstans över Johannesburg, eller Joburg som Mark från dag 1 säger.
Det lägger sig så ett lugn i planet efter kvällsvarden och idoga försök att hålla sin armbågar i sitt begränsade territorium.
Även om det är en aning sorgligt att lämna en plats som tycks ha hemsökt oss så känns det ändå rätt skönt att vara på väg hem till en fuktig svensk höst med enduro och ett växthus som ska levereras någon av de närmaste dagarna.