Saalbach Hinterglemm 27 juni-3 juli 2012

Timmarna i bilen växer och körningen känns allt bättre. Kontrollen och skärpan växer när trafiktempot ökar och det blir intressant och inte minst produktivt att öka farten. För det mesta blir farten jämn och anpassad till behålla-körkort-farten i Sverige men när det är rimligt glest och fri fart rullar det på lite bättre. Men som sagt, det känns inte orimligt att rulla upp i 160-170 när omständigheterna tillåter. Men extremt fort är det iallafall. Därför är det ändå en underlig upplevelse att alltsom oftast se en bil bakspegeln som snabbt närmar sig och nästan i samma ögonblick passerar under en kort stund som närmast känns som vi står stilla.

Nog om detta märkliga tillstånd på Autobahn.

Vi närmar oss Hotel AlpenOase Sonnhof. Klockan har hunnit bli drygt tio på kvällen och i mörkret är lite trixigt att hitta den sista biten uppför smala ringlande Martenweg. Det blir ett par välkomnande lyxiga mackor, en öl, slutet på Spanien-Portugal-matchen och sedan i säng.

28 juni

Utsikten från balkongen åt öster gör det inte så svårt att komma till liv vid sju för att ta sig an den första alpdagen. Det är en varm och solig sommarmorgon som markant avviker från det vi lämnade för en dag sedan – precis vad vi känner att vi behöver.

Vi tankar upp och absorberas in i ett tillstånd av lugn och harmoni som förirrar oss,redan nu, i en hit-måste-vi-igen-planering. Nåväl, så kommer vi iväg på dagens vandring som har till syfte att känna oss för lite grand. Vi har turat rätt mycket i våra svenska fjäll, detta är vår premiär i alperna. Det blir en runda ner för berget, bort mot Hinterglemm, linbana upp och sedan över berget tillbaka mot Sonnhof. Inte så långt men branterna tar ändå ut sin rätt. Downhillbanan vid Reiterkogelbahn ser inbjudande ut. Ganska coolt med lift upp till start och sedan rulla utför på en preppad bana. Det är inte så att jag räds utförscyklandet men trivs bäst med tuff och arbetskrävande MTB i terräng.

En sak som slår mig och dessutom irriterar mig, vad det nu ska vara bra för, är att många av de vi möter på dagens tur till synes är ensamma på lederna. Ta de här damerna till exempel: vi är på ingång mot en hütte för en paus i solen och jag säger som vanligt “hej”. De tittar kort på mig och tycks undra “was für ein idiot bist du” och hälsar naturligtvis inte tillbaka. Inte undra på att stollarna i FPÖ har framgång när de inte ens kan tjenixa på en till synes normal främling.

Sol och arbete efter en dag med 14 timmar i bilen sög ur rätt mycket must – nu är det strax middag, den ser vi fram mot.

Vi hamnar tillsammans med en dröser tyskar, mest i mogen ålder, framför storbildarrangemanget. De har draperat med tyska flaggan och målat sig svart-gult-rött. Till vilken nytta? Stämningen la sig ganska snabbt efter Marios bravader – egentligen synd, stämningen hade nog blivit superb med skrålande glada tyskar i restaurangen, och vi ger ganska mycket tusan i vem som vinner. Nu blev det rätt dystert och jag drog mig tillbaka till tangentbordet.

29 juni

Tre leksugna hermeliner roar oss ett tag innan de ilar iväg från sitt bo (?) vid stugknuten. Plötsligt driver ovädret in. Det blir rusning på oss tidiga frukostgäster och på den lysande personalen för att få koppar, bestick, dynor, laddade frukosttallrikar och allt annat innanför dörren innan regnet riktigt hinner slå till. Det lyckas nästan. Väl innomhus kan vi så småningom se vädret lika snabbt skifta tillbaka. Efter ett tag står vi där och blickar ut mot dagens vägval i strålande sol och en värme som varslar om en het dag.

Vi blev båda sugna på att vika av vidare upp mot en av topparna men kom till slutsatsen att det nog var lika bra att inte göra dag två till en större övning än vad vi hittills var förberedda på. Trettio grader och en aning syrefattigare luft kanske vi ska vänja oss vid lite bättre innan vi tar det snabba benet före det andra. Det planar ut och är rätt mycket nedför nu ett tag. Tomatsoppan som vi lyckades få till trots alla stängda kök efter två blev nog en slags räddning för att få till sista biten. Ett par kilometer slätlopp. Sedan en kilometer uppför det allra sista efter en lång varierad tur som tar nästan lite för mycket på reserven, hmmm. Pulsen är hög uppför alpsluttningen och det blir rätt skönt att ta sista klivet upp på terassen.

Det är kul att konstatera att vi, eller rättare sagt PK, gjort ett bra semesterval. Nästan allt är bara så inbjudande. Inte minst alla människor vi hittills mött som erbjuder någon form av tjänst är enkla, naturliga och synnerligen trevliga. Det märks att de är sig själva och inte formade i någon säljkurs. Härligt att känna sig välkommen och möta gott folk.

För att inte tala om middagarna: rik salladsbuffé, soppa, huvudrätt, och naturligtvis efterrätt. Med tanke på att lyxig frukost och minst sagt vällagad fyrrerätters middag ingår i det låga eller högst rimliga rumspriset blir allt bara så bra.

30 juni

En extra vattenflaska och lite mer frukt i säcken för att säkra oss mot den goa värmen.

Idag satsar vi på ett par toppar. Vi beslutar oss för att ta grusvägen upp mot övre liftens slut på ca 1950 m. Inget dumt val. Vägarna snirklar sig fram bland ängarna på ett sätt som bibehåller naturkänslan även om det är ett väldigt ordnat och exploaterat landskap. Lantbruket dominerar mellan liftarna och kor är det mer eller mindre överallt. Tacka för det, så goda förutsättningar för bete här är och tänk vilken lysande träningsarena som måste ge kreaturen välbyggda kroppar och, om man nu mot förmodan väljer att äta kött, sannolikt en smakrik och ekologisk upplevelse.

Allt är inte som hemma. En bit på väg kommer först en trialhoj och sedan en till. Jag gissar att killarna som var så där en 12-13 år sannolikt var på väg upp någonstans för att leka av sig lite – men vi såg inte till dem mer så så mycket störde de andra som delade naturen med dem. Det skulle varit i Skåne. Säkert hade jägare, hundägare, ryttare, vandrare, eller någon annan uttryckt sina avståndstagande synpunkter. Detta var ett talande exempel på hur alla kan dela på det som bjuds för att kunna få utlopp för sitt rättmätiga intresse.

Efter ytterligare ett tag kommer ett par på cykel och kämpar sig uppför backen. När de pustar ut lite längre fram växlar vi några stapplande flås. Vi fortsätter att ha dem inom synhåll rätt länge efter att vi vänt upp på VM-banan för MTB. Så småningom når vi linbanestationens ändpunkt och träffar på paret igen. Den gemensamma analysen av turen så långt delar vi som förstagångsbesökare i alperna och konstaterar att mycket vackrare än så här behöver det inte bli. Berit och jag siktar mot toppen medan det tyska paret väljer att ta samma väg tillbaka i ett härligt utförsåka.

Nu blir det inte mer väg för vår del. Först en topp sedan längs gränsen mot Tyrolen mot nästa topp. Därefter vänder vi hem. Det känns lättare idag. Kanske för att vi disponerade vandringen på ett bättre sätt men sannolikt också för att vi redan börjat anpassa oss till värme och tunn luft. Ännu en helt fantastisk dag som rundas av med lika fantastisk treätters-upplevelse på Sonnhof.

1 juli

Allt är bara så välordnat här nere. De är verkligen måna om att göra det smidigt och aptitligt för oss turister och inte bara se oss som en handelsvara. Jokerkortet är ett exempel som vi överraskande fick när vi kom. Kortet ger oss fria bussresor, gratis tillgång till liftarna och mycket mer. Upplevelsen av att de inte bara vill se kulorna rulla är tillräckligt för att vilja spendera mer.

Idag utnyttjar vi det finfina kortet till att ta oss upp på Schattberg. Vi är inte precis ensamma om samma tanke – svenska fjällen slår detta, men det är ju en helt annan upplevelse. Vi går en relativt sett kortare tur. Här uppe når ögat längre och det där med svenska fjällen hamnar i en annan klass när de monumentala snöklädda topparna reser sig bakom de annars höga bergen. Det är inte utan än att jag med viss avund tar del av den strida strömmen av MTB:are som med varierad skicklighet tar sig nedför någon av banorna eller de som tar sig ut på fräcka terrängturer. När vi så småningom tar kabinen tillbaka ned igen och går till bilen är P-platsen fylld av coola downhillare som rundar av x-treme-passen med pilsner och välsynkad musik – P-platsen vid foten av kabinbanan ser nästan ut som en av de många endurodepåerna jag ofta befolkar.

På väg hem konstaterar vi att gps:en i bilen har fått värmeslag – återstår att se om den frisknar till så vi hittar ut ur Österrike igen. Vi utnyttjade nämligen tiden vid middagen mellan salladsbuffén och soppan till att boka rum i Kassel för att sno genom dOCUMENTA (13) på onsdag.

Och helt oförutsägbart och till min egen stora förvåning hamnar vi framför storbildsskärmen efter middagen för att att ta del av Spaniens EM-vinst. Fotboll är stort, visst är det så (för väldigt många), men varför då inte passa på att utnyttja närvaron i Kiev till att göra åtminstone lite nytta för demokratin – de privilegierade är förstås konstraktsslavar och mer måna om sina Ferraris lyster.

2 juli

Sista dagen i denna oas, imorgon drar vi till Kassel.

Efter lite dividerande vände vi oss till värden för ett råd. Vi landade på Lengau trots att vi fått för oss att det är lite för turistigt. Det är det nog också men enbart runt den rätt spännande äventyrsanläggningen som man inte alls behöver stanna vid eller ens passera om man vill. Nix, upp i bergen så är du säker från civilisationens påfund 🙂 – en bra utgångspunkt alltså, och vackert så det räcker till alla.

Nu tog vi oss inte ända upp precis men en bit på väg får vi känslan av mer oexploaterad natur. Vi snor runt ett varv som blir längre än vi tänkt oss, delvis på grund av bristande vägvisning och en karta med aningens för lite detaljgrad. Hur det än är med det är det ingen risk att förirra sig på avvägar in i det okända, åtminstone inte med en gnutta inbyggt biologiskt navigationsstöd. Vi liksom sniffar in ett oändligt vandringslandskap som så här på sista dagen bara har öppnat dörren för en ny entré om ett år eller så.

Så till slut ett par ord om Sonnhof: det är beläget ett par kilometer upp från allfartsvägen och alltså inte ingyttrat i en by eller samling av andra turisthotell. Lite ensligt beläget blir det faktiskt en oas i Alperna, och en mycket välkomnande sådan. Tre stjärnor har stället fått, på vilka grunder? Enligt min enkla mening skulle jag föreslå typ en Vintergata. Paret som rattar stället och deras fantastiska personal betraktar dig som en välkommen gäst, nästan som en familjemedlem. Deras syfte att göra gott överstiger vida det affärsmässiga i vårt kontrakt, så känns det iallafall. Och så välskött det är – åk hit!