Lusaka 30 okt – 21 nov 2016

Kvotering av el

stromlostStrömmen kom visst tillbaka…när vi minst anade det. Men det är en del av den exotiska charmen här. Och den ljuva befrielsen från överkonsumtionens “trygghet”.

Jag beundrar verkligen detta, elsvets Zambian style

Allt är så tillrättalagt i min normalt trygga värld. Här löser man problemen. Nej, inte problemen, utan det som ska göras, på rimligt enklaste sättet.

elsvets-zambian-styleVarför inte helt enkelt bygga en elsvets med det man har istället för att springa, nej köra, till Jula för att köpa en pryl med alla märkningar och certifikat som krävs i EU-land. Så jäkla coolt, för att formulera djup beundran.

Sedan kanske du som inspektör och renlevnadsfanatiker tycker att man ska ha kontakter och inte bara stoppa in nakna ändrar i honan, eller inte heller helt enkelt ansluta sladdstumpar till svetsens “kontaktdon”. Men funkar gör det!

Så befriande. Zooma bilden och njut.

En prövning

Bussresan från Lusaka till Livingstone tog åtta timmar på vad som oftast kan karakteriseras som vägar. Det blev en otroligt berikande upplevelse, samtidigt en prövning.

Tjugo minuter tog det innan den högljudda pastorn lämnade sin predikan till alla syndiga passagerare. Hur fan kan de släppa lös en sådan bland folk? Han mässade om hur den där, vem han nu är, fixar allt från sjukdomar, dåliga äktenskapsrelationer, olönsamhet i “bolaget”, mm. Jag dristar mig till att säga: herre jävlar.

Såvitt jag förstår är gemene man (eller snarare hen) i det här vackra landet förledda av missionärer och andra till en virtuell tillvaro i skuggan av verkligheten. Och det ger oss besökare en möjlighet att pröva vår uthållighet och förmåga till påtvingad vidsynthet.

Efter pastorns underhållning, jodå, absolut, satte de igång mediasystemet på bussen. I cirkus sex timmar surrade videospelaren kyrklig körmusik, på en volym som plågsamt bröt genom skyddet av mina öronproppar. Andhämtningen kom när det blev tyst en stund. Men vad händer då? Kontrasternas kontrast. Coachmästaren sätter på Terminator. Shit oh my god.

Det är tur att jag har förmågan att raljera över eländet, så jag inte faller djupt i samma träsk som så många andra här, och i stället låter mig uppslukas av den oändliga skönheten …

Att vara stolt över sitt jobb

I raden av långtradare på väg över gränsen från Zimbabwe står en chaffis utanför sin hytt, iklädd en snygg ljusblå välstruken skjorta, ett par ljusa lika välvårdade byxor och putsar sina svarta glänsande lågskor.

Jag känner vördnad.

Vilka fantastiska människor

Mischka, nä, du känner honom säkert inte. Han är en av åtskilliga som otvivelaktigt kämpar för sig, sina barn, och sin familj för att få en dräglig tillvaro.

Flera långa samtal tar det för att försöka tränga bakom det rena mångleriet och upptäcka det som gör att inte behöva känna sig lurad inpå huden. Mischka fick mig att känna en viss trygget.

Det var riktigt uppfostrande att dra av sig brynjan som skydd mot det främmande och den fördomsfulla känslan av att “de måste lura oss dumma turister”. Jag tror, oavsett hur andra ser det, att Mischka, Berit och jag fick en viss hälsosam kontakt. Åtminstone känner jag det som om jag fick lära mig en del idag. Lära mig något som gör mitt liv så mycket rikare.

Oavsett värdet för mig på mina Kwacha så tror jag att det Mischka och en annan “brother” Mondo fick för sina fina hantverk , så betyder de mer för dem, än för att finasiera mitt överflöd.

Vilken dag!

Tänk så enkelt

Att vara vänlig, dvs utgå från den självklara förutsättningen för att nå andra och upprätta en förtroendefull relation, det verkar vara rätt så naturligt – åtminstone här, under Zambias värmande sol.

OK, kalla mig gärna naiv och godtrogen. Men nu är det så att jag borrat rätt djupa hål för att finna källan till frisk näring. Det tar alltid en stund, men efter tag lär jag mig alltmer att det inte är ett osäkert skal som ska dras av den goda frukten. Det är bara synd (eller i vissa fall hälsosamt) att ha en misstänksam utgångspunkt. Eller för att formulera om mig: öppenhet och tillmötesgående ger utrymme för en befriande enkelhet.

Än har jag/vi inte stött på ett enda asshole. Beror det på att vi inte ger oss in i riskfyllda passager. Nej. Trygghetsfilen är inte riktigt den som vi tror är snabbaste vägen till, vilket målet nu ska bli.

Under ytan döljer sig en något defaitistisk syn. Hur allmängiltig den är undrar jag också. Jag har ju jävligt svårt att undgå politiskt relaterade frågor eller hamna i någon form av politisk diskussion. Visst, jag njuter av det och det öppnar inte sällan spännande dörrar, som idag.

Ett jobb, vilket om helst

Det stod ett gäng taxichaffisar och hängde när vi gick över gatan: “From Sweden, I would like to go to Sweden, find me a job, I’ll do anything, anything at all”.

Jag ska fixa dig ett jobb så byter vi.

Det är helt underbart att skaka hand med folk på gatan och förlora sig in nåt snack om vad som helst. Oavsett om det handlar om att fråga om vägen, bara stanna för att utveckla ett hej till något djupare, reda ut ett försök till att bättra på någons försörjning, eller något annat vad-som-helst. Oftast förlöser kommunikationskraften något som blir beständigt.

Jag säger lite skämtsamt till Thomas när vi åker hem från den alldeles för tidiga, men härliga och givande, fågelexkursion: blåljus där framme, vad har du nu hittat på? Han säger något på nyanja till sin polare som sedan svänger av på en infart. Vi hinner knappt in förrän länsman kör upp bakom och tutar frenetiskt. Något står inte rätt till. Vi kliver ur och Thomas hojtar något till polisen medan vi tillsammans avlägsnar oss. Den unga killen till den rimligt körbara bilen blir uppenbarligen ombedd att köra före polisen till stationen. Ge mig 100 K så ska jag snacka med polisen, säger Thomas (vi var skyldiga honom lite mer än så).

Osäkerhet och mutor, en del av vardagen.

Thomas sa någon dag tidigare när vi förlorade oss i trivialiteter, för mig, men tufft allvar för honom. Ekonomin usel, tufft att fixa jobb.

Känner vi igen det – är det då så konstigt att man söker sig någon annanstans?

I nattens mörker vid brasans sken

elefantmote_pa_roys_campingFriden lägger sig. Det enda som hörs i mörket är mångfalden av djurläten. Natten har vaknat till liv och förtrollar.

En stund senare kommer en elefant i lugnt gemak bakom oss genom vårt läger. Stannar upp på ett avstånd av ca 6 meter, och vänder sitt huvud majestätiskt mot oss. De ljusa enorma betarna framträder i mörkret och ögonen glimmar ibland till i skenet från brasan. Vi utbyter blickar en lång stund i vetskap om att det inte går att springa från denna gigant. Han vänder så bort blicken från brasan och oss och går sakta ned i buskaget i den uttorkade bäckravinen.

Ett förunderligt ögonblick som aldrig kan upplevas på en traditionell game tour.

Tänk om livet kunde vara i all oändlighet…

Kafuefloden, en kväll i november, strax efter ett intensivt regn och rik fågelskådning.
Kafuefloden, en kväll i november, strax efter ett intensivt regn och rik fågelskådning.

Frukostsällskap

Giant Kingfisher
Giant Kingfisher. Foto: Berit Silow

 

Never think bad of any one, before you know what you need to know to judge

If you are in Lusaka and need a taxi. Call Mulenga Flomulenga-flower-20161117wer.

I forgot my backpack in his taxi yesterday, 16 november. I know, think and say what you need to think and say. Nothing will be news to me, I’ve already said it all to myself.

It was all there: passport, the “emergency” credit card, dollars, … and a number of other survival tools.

While Björn took me back to the buss station to if we could find the driver we got a call. The driver had returned to where we stay to bring my backpack back. I didn’t expect that to happen. But somewhere inside me I had the feeling, already yesterday that this fantastic man was someone who wants to do good for others. And so it was.

He left the place before I came back from our hunting tour, so I didn’t have a chance to thank him. Fortunately Berit exchanged his contact information for some rewarding dollars. I called him and made arrangements to see him today to thank him in person and also to show my sincere appreciation for his service and honesty.

I must admit that I really don’t know who to trust and that sometimes shows as too much skepticism and sometimes as happy-go-lucky.

So far, this country has welcomed us in the best of ways.

Hey, one more thing. This guy have a few things to teach the majority of us drivers in the Malmö and Göteborg areas: respectful driving, and to use the … turn signals.

Compound

Ordet känns konstigt, lite som från den imperialistiska kolonialtidens vokabulär. Begreppet används på bostadsområden, som jag uppfattar det, för de som inte klagar på tv-tablån, eller att vinet inte håller den exakta temperaturen.

Fred, en lokal taxichaffis, tog oss till Kawbata Cultural Village för att kolla in thefine crafts of Zambia så vi kunde fylla väskorna med lite mer and bara souvenirer. På vägen hem bad vi honom ta en omväg för att visa något som han tyckte vi borde se. Efter lite funderande sa han att ville ta oss till Lusakas största compound. 

20161118-mutendereFred tog oss genom Mutendere och berättade och förklarade. Jag är helt säker på att han ville vi skulle se hur en stor del av Luskas befolkning bor och hur de rullar sin vardag. Dels för att vi skulle förstå, dels för att han ville visa upp att den sida som nog många av oss präglas av – att fattiga områden är farofyllda och en riskzon – inte alltid stämmer. “Skitar man ned sig” stämmer det säkert. Men så mycket vänlighet och bekväm atmosfär som vi möts av här – trots en arbetslöshet som vi hemma i Sverige inte ens känner doften av – får vi nog leta länge efter.

Lower Zambezi, varför måste vi lämna dig…

Vi svänger av vägen mot väster. Det blir snart strax över 40 grader varmt i den starkt kuperade terrängen. Härligt!

Här kom jag inte fram tidigare innan jag hade vinsch, säger Björn. Huvudvägen ned mot Chiawa har bättrats på, men en sträcka på ca 6-7 mil är ett tidskrävande projekt som snarast ska klassas som ett äventyr för de som gillar att böka sig fram med terrängfordon. Det här är underbart, och jag faller stundtals in i drömmen att få ta den här vägen på endurohojen.

Vi stannar lite då och då för att ta in och låta oss uppslukas än mer av det naturen afzelia-20161120generöst erbjuder oss. Djur- och fågellivet är dämpat i hettan i bergen. I stället låter vi oss hänföras av den spännande växtligheten och bl a förundras över skönheten i det mäktiga trädet Afzelians “ärtskidor” och frukter. Det lilla blir så enormt mäktigt och värdeskapande.

Zambezifloden tar ett grepp om oss. I den stjärnklara natten, och med lejonens rytande på andra sidan floden i Zimbabwe, tillförs så nattsömnen ett extra lugn.

elstolpe-20161119Flodhästarna som på ett respektingivande sätt patrullerar runt på Breezers enkla camp  gör precis som vi, klokast i att hålla sig på säkerhetsavstånd från en av de få stolparna som försörjer området med flackande el.

Inte helt givet, men antar att vi måste utnyttja våra sittplatser på EK714 i morgon.