Sydafrika, igen

Ett oemotståndligt land. Detta är andra gången vi åker dit och sannolikt inte den sista.

4 januari

Vi sitter just nu på Kastrup på väg till Kaapstad. Det snöar och är märkligt lungt på Kastrup. O’Learys håller med lunchen och när vi kikar ut genom fönstret håller de just på att avisa ett plan på väg. Jag leker med orden och får en association som tar mig till de degenererade avskummet i avgrunden av medkänsla och medmänsklighet. Jag kan se er solkiga Sverigedemokrater kollektivt avvisa de som avviker och med er måttligt avisade empati spreja hela grupper på samma avskyvärda sätt som vi såg hända i en tid som vi aldrig får glömma.

Jag läste i Metro på bussen till Lund när vi påbörjade vår resa i morse en skribents vånda över den svenska mentaliteten att inte vilja arbeta tillräckligt. Jag minns inte hans namn men han träffade rätt på flera punkter. Just nu återuppväcks hans kritik men inte pga att det sviktar i Sverige. Hon som delar ut mat och vin på BA 43 har inte sin bästa arbetsdag, Lorraine tror jag hon heter. Turistklass är inte alltid en höjdare men ska man göra sitt bästa på jobbet så ska man. Det är tur att John Dillinger gestaltad av Johnny Depp på den lilla 5-tumsskärmen flyttar fokus till det som är njutbart, bra film. Jag passar dessutom på att läsa Det Postdigitala Manifestet av Rasmus Fleischer, men det återkommer jag till lite längre fram.

5 januari

Den lilla tyskan som satt bredvid oss på rad 46 sa inte många ord, vi sa inte ens hej då. Men å andra sidan, vad spelar det för roll, hon satt ju inte där för att umgås med oss och vi sov alla ändå mest hela tiden.

En hyrbil och ett SIM-kort senare återskapar vi i minnet resvägen till Kaapse Draai. TomTom hjälper till nydressad i SA-kartan som vi tankade in för 400 spänn innan avresan – priset på kartor börjar bli acceptabla men det finns fler skäl än kostnaden att migrera till OpenStreetmap. Öppenhet är framtiden, eller snarare nödvändigt för en framtid.

Vi känner oss hemma i miljön och rör oss vant i omgivningen för att stilla hunger och komma i ordning. Annelie och Johan är fortfarande i sitt sommarhus i Kleinmond så just nu är det lite av B&B light, eller bättre uttryckt vänskapligt förtroende. Wiseman är där för att välkomna oss och ge oss nyckeln. Vi träffar senare Thierry och Christine från Fountain Blue. Härliga fransoser (som vill stjäla allt…hmmm) som vi genast pluggar in med redan innan det svala vitvinet som de bjuder på förskönar allt och alla. De ska förresten flytta till Constantia och har lagt bud på en tomt.

6 januari

Min sega förkylning har tagit ett fast grepp om mig. Jag blir tom så medgörlig att jag inte säger nej till att svänga ned på stan första dagen. Long Street Cafe är ett bra matställe med gratis internet. Till slut lyckas jag komma in på deras router men nästa steg ut på nätet blev lite för mycket. Den sympatiske barägaren hade själv väntat sig mer av deras nya IT-anläggning men vad hjälper det – inte mycket till blogguppdatering eller uppmuntrande sommarbilder till den frusna familjen kvar hemma.

I ögonvrån ser jag ett bekant ansikte på gatan, Marco avbryter sitt mobilsamtal och vi utbyter hälsningar, artigheter och erfarenheter. Han har gjort en lång resa med sin stora familj och vi får ett par tips.

Vi tar vägen till butiken för att fixa balkongmiddagen hemma. När vi står i kassakön håller damen bakom mig fram en matplastrulle och frågar, what does this word perforated mean? Vänta nu, förstod hon inte ordet eller var hon oklar över hur plasten var perforerad. Ta inget för givet, jag förklarar både och, och den äldre, till synes, välbärgade damen, är nöjd.

När vi kommer hem igen bjuder Annelie och Johan på ett glas vin, vi leker med deras ettåriga border collie Harvey, och tar en tur i trädgården medan Johan konstaterar att det hänt mycket i trädgården under de tre veckor de slappat i sommarhuset i Kleinmond. De kom hem idag efter julfirande i Kleinmond.

7 januari

Nu är ordningen återställd. Annelie är tillbaka och fruksalladen med yoghurt och mũssli kan bara inte bli bättre. Kaffet är bara så gott och när vi börjar ett sedvanligt fördjupande samtal kring melamin, Volvo, global finanskris och rökning är vi tillbaka igen där vi slutade för nästan exakt tre år sedan.

Det är nästan lite panchis över det, måste jag erkänna: vi liasom återupplevde Table Mountain National Parks bästa delar, och det var inte alls dumt. PK fick sina babianbilder från nära håll, men med uppvevad ruta! En avvikelse nu, på den här turen, var PKs shoppinglust som resulterade i ett par uthållighetsprövande stopp, men som för ovanlighetens skull slutade med köp.

Så där vid dagens slut försöker vi slutligen få ihop en improviserad plan för en längre utflykt österut…

8 januari

Den lilla hyr-Hondan från Avis jobbar uppför. Bergslandskapets enorma attraktion är helt omöjligt att ta in. Vi tuffar uppslukade av landskapet helt enkelt bara på mot öster på R60 och R62, och dagens resmål Oudtshoorn. Det är heller ingen idé att försöka beskriva det vi ser och suger in så jag det lämnar också därhädan med uppmaningen: se själv.

Det börjar kännas en aning turistigt men det är smällar man får ta – bara att hänga i. Vi gör inte byn precis men en kort promenad blir det innan middagen på krogen i kvarteret. Några pojkar hänger oss plötsligt i hasorna och tigger,I’m hungry, vem är inte det (ursäkta cynismen) efter en hel dag i bilen. Vi ber dem gå men får ändå med dem i bilden av ett oacceptabelt problem.

När paret vid bordet bredvid reser sig för att gå säger damen: let me take your picture, where are you from? Antingen gjorde vi intryck på dem eller så är de bara så vänliga som de flesta som vi möter verkar vara. Hur det är med den saken får vi aldrig veta…om vi inte forsätter spendera mer tid här nere, vill säga.

9 januari

Frukosten gör sitt och vi trycker plattan i botten på Jazzen. Vi har gjort ett bra vägval och samlar på naturupplevelser som skapar något märkligt lugn över hela resan. En grusväg in i det magiska landskapet suger tag i oss och snart befinner vi oss i intet. Vid vägs ände har vi uppnåt fullständig harmoni och kan acceptera att vända. I den prunkade bäckfåran i den annars så torra halvöknen är det ett rikt fågelliv och vi stannar för att betrakta ett stort antal vävarfågelbon. Ögonblicket är djupt inetsat.

Ut på huvudvägen igen och verkligheten tar återigen tag i oss – vi suktar efter en fika.

Kvarnen i Uniondale drivs numera som restaurang och konstateljé av ett par i vår ålder (?). Pyttigt och fridfullt. Det är bara vi där, och det känns mer än bra.

PE, som byborna själva säger om Port Elizabeth, kommer allt närmare. Slumpen tar oss till Buckingham Palace, haha. Nej fan, det här är bättre än ett brittiskt inavlat slott, och place var det visst. Efter installation undrar PK ironiskt om de har trådlöst internet. Ironin kanske förklaras av att i allrummet står en rätt så gammal musikanläggning med endast en kasettbandspelare – det är absolut inte retro utan nutid i denna tidsåterblick. Precis där musikbranschen står i sitt försök att bevara upphovsrätten genom den föråldrade exemplarprincipen.

En upplevelse till möter oss när slumpen igen släpper oss på 99 on Cape. Vi är ensamma (!) på restaurangen men glömmer snabbt ödsligheten när miljö, mat och vin gör sitt. PK frågar vad man gör i PE. Pauline, lät det som, lyssnar förtjänstfullt in och ger oss sin bild. Bra tips som vi utnyttjar nästa dag. Hon talar också om på bästa amerikanska sätt var man inte ska vistas. Stundtals får jag nästan intrycket av att Sydafrika är farligt – just det rädsla är värre än hotet i sig. Vi skakar hand med värden Cuan Rudman och servitrisen Pauline och har skapat ytterligare en positiv relation.

10 januari

Klick-klick-klick, PKs SD-kort blir proppfullt och de sista lejonen får inte plats i Lumixen. Jag rycker ut på en räddningsaktion och tillåter en drös turistbilder på min D60. Jag försöker in i det längsta att se detta äventyr som ett i afrikanskt naturligt tillstånd. Visst bjuder Seaview Lion Park på ett stycke vacker natur men nog fan är det djurpark ändå. PK får gosa en stund med lejonungar så allt är nog trots allt värt de få Randen, mödan och uppoffringarna.

Det kostar på att görs PE. Först djurpark, sedan loppmarknad och sist the boardwalk. Nåväl, det blir trots allt en rätt avkopplande stund och grekhaket bjöd på rätt sjysst grillad kalamari. Alla människor är överraskande vänliga. De som borde vara mest pissed på oss som dräller omkring som värsta turister, till och med de, visar upp en ödmjuk och vänlig fasad – nåt för Peking-kineserna att ta intryck av – och man får vara rätt cyniskt lagd om man helt kopplar bort de ansiktena och verkligheten när lyxmåltiden står framför näsan.

11 januari

Lisa serverade frukosten och ett par barnröster skapade ny prägel på boendet. Strax dök ägarinnan upp, kollade läget och ville få i oss mer kaffe. Efter en kort stund hamnade vi i en längre diskussion med henne om hur det är i Sverige med knark, säkerhet, välfärd, sjukhus mm. Vi fick ett antal nya intryck av Sydafrika och gav tillbaka mycket positivt och lite negativt om Sverige. Det som jag ser kristalliserar ut sig mest ur vårt samtal är att hon på något sätt representerar en svunnen tid. Hon kommer från en tobaksodlarfamilj i Malavi och försöker nu få ett anständigt liv för sina barn i PE. Hon är inte helt nöjd utan längtar efter något friare. Rädslan för all kriminalitet belastar henne. Hon funderar också mycket kring hur hon ska investera för framtiden, speciellt nu när ekonomikrisen drabbat Sydafrika hårt och el- och vattentillgång driver upp kostnaderna för hennes verksamhet. Det lustiga är att hon på ett rätt naivt sätt undrar vad vi skulle investera i om vi valde att lägga våra besparingar i Sydafrika. Många frågor, en hel del svar och mycket kvar att fundera vidare på när vi fortsätter dela på en krympande värld. Först kändes det som hon tog för mycket av vår frukost- och restid, men efter hand blev det alltmer värdebringande och mer än väl investerad tid, i jämförelse med att tex stå och glo på instängda lejon, det kan vi lika gärna göra på Skånes djurpark. Port Elisabeth kan vi vara utan, men det vi utbytte i våra möten med de vi träffade kunde bara ha skett där.

Vi kör så ut Cape Road mot vad-det-nu-blir. Vägen blir allt vackrare, vi är inne på Garden Route, och vi försjunker i exotiska drömmar om djur och natur. The Parking Assistant utanför turistbyrån får R5 och vi hamnar nu i ett rum med balkong mot lagunen i Knysna (uttalas najsna och visst är det nice, men detta är ju bara en en turistby).

Pinotagen i solen konfirmerar det goda i livet – men det är omöjligt att sudda ut alla bilder av fattigdom och den avgrundsdjupa segregationen, och tur är väl det.

12 januari

Paret som driver Aestas i Knysna bröt upp från Holland, sålde allt de ägde och öppnade upp sitt B&B för knappt sju år sedan. Det är bara att bestämma sig för det, säger Gusch, som om det vore den enklaste sak. Det lät ungefär så när han sa vad han heter och jag frågar, är det det du heter. Det var namnet jag fick och kan inte hjälpa det, säger han och vi var snubblande nära att spåra ur.

Jag känner en viss avund inför det steg de tog. När jag funderar vidare på det i bilen tillbaka mot Kapstaden konstaterar jag att det sannolikt är betydligt enklare att ge upp livet i det ordentligt överbefolkade Holland. Dessutom har jag väldigt svårt att se mig försöka leva ett normalt liv på en renodlad turistort.

Vi kör via George för att PK nosat fatt på en större läderförsäljare, Der Lederhändler. PK minns med säkerhet att den ska ligga på Main St. GPSen lotsar oss dit via ett industriområde, men det blir mer och mer uppenbart att adressen måste vara fel. Allt fler svarta går längs vägarna och när GPS-rösten så småningom säger att vi är framme är vi mitt i kåkstan. Vi är väl kanske de enda vita de sett sno runt i det här området på ett tag och vi accepterar villigt deras ointresse, vänder och kör tillbaka, nu till turistbyrån för att få rätt adress.

När vi sedan lämnar George och läderbutiken har vi samlat på oss ytterligare en god erfarenhet. Man måste inte vara rädd för, och i, de svartas misserabla miljöer. Utöver det spenderade vi rätt mycket tid på ett felval, läderhandlaren letar vi inte rätt på en gång till.

Strax efter rutinpoliskontrollen på N2 svänger vi av mot Mossel Bay för en lätt lunch. Vi hamnar längst ut på udden och blir kvar här i ett nästan lyxigt rum högst upp på 1 Point Village guest house (följer du länken ser du den ståndsmässaiga ”tornspiran” på bilden). Vi tar en promenad längs havet för att spana in säl. Dåligt med obsar så vi frågar ett par äldre herrar som vi stöter på om råd. Välvilligt försöker den ena av dem ge oss all info han har om sälkolonin – möjligtvis var han extra stimulerad av mediet i uppkorkade flaskan i den bruna påsen mellan sätena i hans lilla pickup.

Just nu viner vinden rakt in från Indiska oceanen och Orion ger sig tydligt tillkänna strax upp till vänster i den ljumma kvällen på vår vida altan. Det är svårt att önska sig mer just nu.

13 januari

13:e, ibland undrar jag. Det börjar riktigt bra med en härlig vandring på klippkanten. Havet dundrar mot klipporna och jag nästan känner vibrationerna i bergväggen. Att en Tsunami kan ödelägga en hel by är inte längre overkligt. Vi avslutar med en kaffe och vatten, lastar och svänger ut på N2. Ungefär halvägs vid Swellendam är det dags för lunch. Innan vi hinner stilla hungern ändrar dagen karaktär. Vi kollar runt lite efter alterantiva matställen – akta kanten, säger PK, men det är för sent. Klantigt som fan. Bakhjulet punkteras, framdäcket får en bula. Ett par telefonsamtal med Avis och ett besök på Hi-Q senare är vi på väg igen med ett nytt däck på framhjulet och ett bakdäck som jag också skulle bytt om det var min bil och hemma. Avis skulle ta R350 för att komma ut och fixa bytet och R900 för det nya däcket men säger samtidigt att det säkert blir billigare att fixa bytet på lokal verkstad. Hi-Q har problem med dimensionerna men skakar så småningom fram ett nytt däck, ser väl att vi är turister och kör hyrbil så de passar på att debitera oss R1410. Bit ihop och se till att komma därifrån! Nåväl, PK shoppar sitt så detta självdestruerande från min sida får väl bli mitt bidrag till shoppingen i Sydafrika, för saken är den att Avis inte står för däck, säger det finstilta. Fan ta mig. Jag har svårt att komma över mitt slarviga misstag och surar nog lite väl mycket på sista etappen av resan tillbaka till Constantia.

Precis som om dagen inte var omtumlande nog. Ute på en av de vida och obeskrivligt vackra slätterna ser PK en virvelvind dra över slätten i riktning mot vägen en bra bit framför oss. Den ser inte mycket ut för världen men river ändå upp en del och ser ut att tappa styrka och dö ut. Våra vägar tycks vilja korsas och när vi väl är där, i virvelns öga, är den inte alls död. Den ”lilla” tornadon hugger tag i bilen och skakar om oss tillräckligt för att vi ska åka vidare med en respektingivande naturupplevelse, och det tackar vi trots allt för. Det var väl ett sätt för naturen att tala om för mig att det finns mäktigare krafter än en trottoarkant.

Harvey möter oss på Kaapse Draai och den middag vid handlade in på vägen hem åker snabbt in i kylen när Anneli frågar om vi vill äta kvällsmat tillsammans med dem. Grannen Barbara är också inviterad. Hon är brittiska och klart tillhörande det lite mer sofistikerade ståndet, dvs de som bygger in sig bakom staket, murar och elstängsel. Det behövs inte många droppar Jack förrän vi hittar kontroversiella och motsatta uppfattningar om rädsla, säkerhet och hur man skyddar sig mot det man inte vet tillräckligt om. Barbara säger ett par gånger, vi vet för vi bor här. Å nej, så lätt kommer hon inte undan. Jag tror inte vi hann bli överens om egentligen någonting, men vad gör det så länge vi vet att bara fakta skapar kunskap och kombinerat med erfarenhet ger det rationellt beteende och mer vidsynthet. Anneli och Johan med sin öppenhet är ett bra exempel.

14 januari

Det kan inte bli bättre än så här, säger PK. Tallrikarna med färsk frukt av olika slag och med sina solmogna smaker får den transportmognade karten från butiken hemma att totalt blekna. Frukosten i sin miljö är som vanligt precis det vi behöver för att uppnå ett totalt befriande ögonblick.

Vithajens rykte bättrades inte direkt på igår när den klippte en badare vid Fish Hoek bara knädjupt 20 m från stranden. Så vad gör vi. Självklart tar vi oss ned till grannbyn Muizenberg för ett utmanande havsbad. Statistiken har talat sitt tydliga språk och vi badar utan att bli söndertrasade till oigenkännlighet. Solen biter hårt och det blir bara en dryg förmiddagstimma på stranden.

På vägen mot Pringle Bay passerar vi Khayelitsha på havsidan, precis som vi gjorde för tre år sedan. Nu går vägen precis i kanten av Khayelitsha som har vuxit mycket sedan sist (drygt två miljoner bor där) och igen påminner om att påminna andra om vad de enträget försöker blunda för, Wiseman bor förresten där.

Inget består utom den vackra vägen dit. Pringle Bay som den uppenbarade sig för tre år sedan har nu ändrat karaktär. Mer och större hus, och ett otal, väl många tycks det, till salu – är det den globala krisen tro. Lunchhaket är inte heller sig likt, oväntat lugnt och verkar ha skruvat ned utbudet ett par snäpp. Det kanske är en aning enfaldigt att tro att vi kan ta oss tillbaka i tiden för att återuppleva ett gott minne. Vi gör det nog trots allt.

15 januari

När Sydafrika blir som vilket annat land som helst: Annelies stilistiska karta tog vi pliktskyldigast del av. Väl i bilen fick GPSen instruktioner att ta oss till Cavendish square. PKs val förstås, jag antog mest rollen som kuvad och följsam man. Väl där kändes det ungefär som King Of Prussia, Entré i Malmö, eller nåt annat uppmuntrande handelscentrum helt, eller nästan helt, utan kulturellt utbyte. Jag bet ihop medan PK gjorde sina fynd till tilltalande priser. I en andhämtningspaus fick PK vittring och lite känning av vad som kommer i sommar här nere. David Beckham svassar elegant förbi en meter från vårt lunchbord. Jag såg inget och klarar mig bra utan den obsen, men gott för PK, hon fick ett kryss till på sin kändislista. Jag slog Johan en signal för att fråga om en bra cykelaffär som jag senare fick med mig ett par cykelhandskar från, så jag kan handla jag också, bara jag vill.

Svängen om Muizenbergs badstrand blev på sitt sätt en speciell upplevelse. Det blåste pålandsvind rätt så bra och högvattnet trängde allt längre upp så PK fick fly in i lä en bit från det hotande vattnet. Vi var kanske inte ensamma på stranden, men bra nära. Hur orättvis än jämförelsen är så är det nästan magiskt att befinna sig nära nog ensam på en milsvid strand jämfört med att spätta sig ned i myrstacken i Falsterbo.

Johan kör sin golf-tutorial på datorn när vi kommer hem. Han kommer strax ut på terassen och vi börjar vår analys av tingens ordning. Annelie hojtar efter en lång stund – PK har tröttnat för länge sedan och gått upp för att vila – att nu får ni spara på konversationen så det inte blir tyst vid kvällsvarden. Det är nämligen så att PK & jag har bjudit A & J till Constantia Uitsig på middag. Johan och jag är överens om att tyst ska det inte behöva bli om det bara beror på oss och drar sedan leende åt varsitt håll för att ladda.

Det blir en lagom lyxig middag. Stämningen är uppsluppet skön och vi rasar genom lite av varje, med hmm, romatik som tema.

När vi kör ut från Uitsig står Södra Korset på himlavalvet rakt mot oss och vi orienterar ut både med hjälp av stjärnorna och de välarrangerade och väletiketterade vinranksraderna. Det känns lite utmanande så här sent men Johan har föreslagit en tidig promenad imorgon längs kuststräckan från Muizenberg.

16 januari

Strax före klockan sex drar vakthundarna lite här och var i de närbelägna omgivningarna igång. Det låter minst sagt som det är storfrämmande lite varstans av objudna gäster. Så var den lördagsmorgonen väl tidigt igång. Efter en kort stund låter det som en skolgård under rast utanför fönstret. Ett jäkla väsen bakom skogen på gatan som annars är så lugn. Det visar sig senare att en 15 km löptävling drar förbi och lägger en brusande ljudmatta över omgivningen. Imponerade med en tävling klockan sex på morgon, tycker jag som vanligtvis knappt mäktar med att släpa mig ur sängen före sju. Precis när friden lägger sig ringer så väckarklockan. Vilken överraskning, jag har legat vaken och stirrat i taket och försökt skatta sekunderna tills den hör av sig.

Klockan 20 minuter över sju har vi parkerat och drar ut på stigen precis i vattenlinjen. Nu känns det knappast tidigt längre. Solen står redan högt och det ena cykelgänget efter det andra kommer förbi på den vackra men trafikerade kustvägen och vi stöter hela tiden på morgonjoggare och andra promenerare. Kapstadens förortsbyar lockar ut många att ta vara på denna fantastiska dag i historiska miljöer. Johan gör sin egen tolkning av vad den överkorsade hundsymbolen betyder och vi knallar vidare med Harvey i koppel. Vi ser rödnäbbad tobis (red beaked tobis) som är en hotad art och sällan ses där vi är, kul obs.

Vi kommer till en strand och Johans första utmaning. En strandvakt påpekar att det inte är tillåtet med hund här. Johan ger honom en lektion i konstruerad argumentation och vi knallar strax vidare med en ivrig Harvey. Hamnen i Kalkbaai är full av fiskare på piren men de tycks inte speciellt framgångsrika. En nyinkommen fiskebåt lastar av en inte alltför imponerande tonfiskfångst. De mindre fiskarna på 60-70 cm kan köpas för R250. PK hittar en lekande säl i hamnbassängen och kryddar så vidare sin dag.

Vi vänder och överväger att ta tåget tillbaka. Nu kommer Johans andra utmaning och det blir nu uppenbart att han är ute för att utmana och vinna, en dum kamp tycker jag men det är kul att se honom ”leka”. Damen i biljettluckan informerar Johan om att inga hundar är tillåtna på tåget. Johans bestämda inställning resulterar efter en längre diskussion i en delseger två och i tre biljetter. På perrongen möter oss säkerhetsvakter och den här gången räcker inte Johans argument eller förmåga till längre. Vakten tillåter oss helt enkelt inte att gå ombord. Johan är smått förnedrad och går till biljettluckan för att återlösa biljetterna. Det blir alltså promenad tillbaka och det gör absolut ingenting. Johan gör en ansats till försök att gå på tåget igen när vi väl kommer till nästa station. Vi tar aldrig steget fullt utan räddar Johan från att bli förnedrad.

Sista utmaningen kommer när vi är strax bortom St James. Två poliser informerar Johan, inga hundar. Knappast ny kunskap men Johan måste naturligtvis testa polisens argument och skäl. Han tillåter sig till slut att erkänna och acceptera att polisen har rätt och att deras argument är bra, och att det kan sin sak och på ett bra sätt ser till att reglerna följs. Men å andra sidan, säger han vid frukosten när vi är hemma igen, att man kan naturligtvis alltid köpa sig fram. Jag tror han har rätt, men det spelar just nu ingen som helst roll när vi välförtjänt kan njuta av en av de mer välbehövliga och välsmakande frukostarna.

Senare på dagen, två kilometer hemmfrån, köper vi en flaska god Chardonay på Groot Constantia och fattar sedan beslutet att uppleva Sydafrika när det är som bäst, hmm…nu till Waterfront. Området har expanderat ansenligt sedan 2007. Det attraherar säkert många turister och ger säkert kommande fotbollsentusiaster många möjligheter att hålla sig borta från fantastiska vandringsleder i bergen eller i annan unik natur. Jag uppvisar ett imponerande tålamod när vi knör oss runt bland butiker och andra turister.

17 januari, blir till 18 januari

Johan har en egenhet han inte är ensam om. Det är inte lätt att övertyga honom i en diskussion där han redan har en bestämd uppfattning och han är inte bra på att ta till sig utmanande argument. Vi analyserar biologin bakom höjdrädsla – Johan är betydligt mer höjdrädd än jag, vi upplevde det på Taffelbergsvandringen för tre år sedan. Vi blir inte överens om att alla kan hantera höjdrädslan på samma sätt bara man får tillfälle att träna upp den från unga år. Jag hävdar att vi har olika genetiska förutsättningar som också slår genom på hur kombinatoriken av alla sinnen kan maximalt samspela, alltså att alla kanske inte blir bra på att balansera runt på en byggbalk på trehundra meters höjd. Vi lämnar ämnet och Johan får föreläsa en stund om geologin i kapregionen.

Nu är frukosten över och vi packar inför vår avresa idag. Senare på dagen tar vi en avskedskaffe och halkar vidare in i diskussion som vi säkert kunnat utveckla långt bortom vår avresetid. Blacks just don’t know what democracy is, säger Johan och exemplifierar med att gårdskarlen Wiseman som också jobbar för grannen nämner honom vid förnamn när han talar om honom. Johan säger, vilket hälsosamt nog Annelie reagerar på, att han tillrättavisar Wiseman när han talar om Robert och inte Mister vad-han-nu-heter. Demokratiproblem? Vet i tusan, verkar snarare som ett kultur- och kvarvarande apartheidproblem. Att Johan lägger grumlade värderingar i sin syn på demokrati kommer sig vidare till uttryck när han dessutom anser att det är respektlöst att gå till kyrkan i vardaglig klädsel och inte iklädd slips och minst kavaj – han och har slutat gå till kyrkan just av det skälet. Vi andra, Annelie inkluderad, tycker respekten bäst uttrycks i hur man uppträder och vad man säger, och inte i klädseln. Vi lär oss, eller åtminstone inhämtar, mycket i våra många och diskussioner med Johan och i viss mån Annelie när väl Johan ger henne utrymme för sina åsikter. Men mest av allt, vi har jätteroligt tillsammans med dem.

På BA42 valde jag ut The assassination of Jessie James by the coward Robert Ford ur det rika filmbiblioteket – det är nästan som hemma då man enkelt VPN-ansluter och hämtar det man vill se just nu på lämpligt ställe på nätet. På 28B, raden framför, sitter en dam som valt The slumdog millionaire. Mina ögon söker sig hela tiden mellan stolarna och hennes skärm, den filmen kan ses hur många gånger som helst och är helt enkelt bara slagen av Forrest Gump.Jag hoppas att du inte bara låter dig förtrollas av filmens absolut magiska historia utan också ser djupet alla budskap som sänds och gör vad du kan för att rättvisan ska segra. Nej, nu ska jag försöka koncentrera mig på Jessie en stund igen för att se vad Brad Pitt kan göra för att överleva…

Många och långa köer väntar oss på Heathrow. Det är fan ta mig obegripligt hur de kan kludda till logistiken som de gör här. Först en kö för att komma fram till kön för uppvisande av transitboardingpassen. Sedan en kö för att visa passen. Därefter en kö till resans andra säkerhetskontroll. Kön tycks oändlig men rör trots allt på sig – det är tur att vi har åtta timmar på oss för vår transit. Inte undra på att de måste ha en arbetsstyrka på 81 000 för att få eländet på topp.

I första kön frågar Peter om vi haft det bra i Sydafrika. Det är Peter Bailey som är precis framför oss i kön som undrar. Peter startade Glorias en gång i tiden, har lagt det bakom sig och jobbar nu mest med sin bror på Ridgemor Villa i Sommerset West. Han pendlar flitigt mellan två hem, det ena i Staffanstorp. Vi är alltså nästan grannar i Skåne och än en gång krymer världen. Vi kamperar länge ihop i alla köer och hinner snacka en hel del. Peter är född i Sydafrika och har spenderat en stor del av sitt liv så hans intryck och erfarenheter blir värdefulla för oss. En del i det han säger känner vi igen och mycket av det nya passar in i den bild vi själva byggt upp på basis av egna erfarenheter och kontakter. Han nämner till exempel att Khayelitsha som ser så avskräckande ut i sina utkanter har utvecklats med tiden och tillhandahåller mycket av värde för världen utanför. Peter är ofta där för att odla sina affärskontakter. Där ser man, alltför många bygger upp sin egen rädsla för det okända på relativ okunskap och skrämmer sedan i sin tur andra på ett osakligt sätt. Tänk vad man kan gå miste om när man lyssnar på fel (=okunniga) personer.

Om allt nu vill sig går vårt flyg om drygt 2 timmar, efter nio timmar på terminal 5, och vi växlar sent ikväll in i en kort uppladdning inför en oönskad arbetsdag.